Aftonbladet – 21 januari 1845, sida 1

stalten sen, hon har varit en Junonisk skönhet — en salongernes drottning, hon är det ännu. Det är besynnerligt, men då öfversten går bruksgatanuppför, och barnen i fönstren få se hans mörka, hotande blick, de buskiga ögonbrynen och de stränga dragen, springa de genast ut och hoppa glada omkring gubben; en gosse hjular, för att visa sin konstfärdighet; en annan talar med gubben, som med sina korta frågor och buttra utseende tyckes skola stöta bort en och hvar; men barnet ser så förnöjdt ut, är, som det tyckes, så säkert på sin sak — det är, med ett ord, alls inte farligt att tala vid nådig öfversten, säga bruksbarnen på Skoningslösa. Deremot då öfverstinnan, som ofta händer, promenerar samma väg, gömma sig barnen — fastän hon aldrig än mölt något, som hon ej smekat och talat vänligt med — men barnet står der ändå alltid darrande som ett asplöf och springer sedan af alla krafter hem för att berätta, att han talat vid hennes nåd — hon var mycket beskedlig, hon också, säger barnet, liksom vore det förundradt öfver att det så var. Den 2 September. Jag var der i går, på Skoningslösa; der var främmande: från. staden och några herrar från Stockholm, långväga resande. När Jag fattade i handtaget till debattangerne, kände jag en ilning genomlöpa mig; jag var blyg, det kände jag, alldeles som under gymmnasisttiden. Jag har nu eftersinnat hvarifrån denna blyghet härflöt — jag har förut på många år ej könt denna obehagliga känsla och aldrig än, då jag kommit till öfverstens. Men der var främmande från Stockholm, och jag — jag är pastorsadjunkq