Aftonbladet – 21 januari 1845, sida 1

kunde några verser utantill, som jag skrifvit — om målning: då visade hon en kroki af min hand — om musik: då tvingade bon mig att sälta mig vid pianot och sjunga. — Mamsell Hedda satt, som vanligt, stum bredvid sin tant, och endast då hennes farbror nalkades, kunde man se att det fanns lif i madonnan; hvart han gick, följde hon honom med ögonen. — Stackars barn, hon båller innerligt al sin farbror, och han förtjenar det. Den 7 November. Stackars dagbok, du her blifvit bortglömd hela långa tiden; men den har gålt så obegripligt Tort. — Jag begriper mig icke sjelf, jag är så ovanligt förstämd här hemma — jag vet ej hvad det är. — När jag sist var på Skoningslösa, talade jag nästan beständigt med fröken Julia. Hon är vek — jag trodde henne knappt derom förut — hon har ett godt hjerta — oaktadt all sin ystra munterhet. Jag kom händelsevis att nämna den fattiga familjen i Sans souci — en tår darrade mellan ögonhåren — hon ville undvika att visa mig det, men jag! fattade hennes hand och sade: Blygs icke för edra tårar, Julia. Jag blef verkligen förundrad öfver mig sjelf — men rättade mig också genast: pFröken Julia! Det behöfs ju inte annat än Julia, så här i hvardagslag, sade hon, återtagande sitt muntra lynne; en annan sak då främmande höra det — då måste jag vara fröken Julia — eljest är jag ingen annan än Julia Tigerhjärta — säg Julian Det går ej an!