Aftonbladet – 20 januari 1845, sida 3

skådning genom en ordentlig rättegång, och Vi meddela derföre, efter DagligtjAllehanda, följande, ryttmästaren von Schewens till stadens kämnersrätt ingifne stämningsansökan: Genom ett, af lika mycken djerfhet, som glupskhet, utmärkt tillgrepp. har nyligen allt hvad jag eger, utgörande en icke obetydlig förmögenhet, blifvit på en gång mig ovetande frånhändt; ock då, efter fruktlös ansökning om hjelp hos polismakten jag nu vänder mig till domaren för att söka rättvisa och skydd, ser jag mig försatt i den djupt smärtande nödvändigheten, att anklagande uppträda mot min egen son. Under de sistförflutna är2n har jag, i min boning här i Stockholm, haft ett rum upplåtet åt min son Johan von Schewen, nu 235 är gammal, som, efter slutade akademiska studier, sökt inträde på tjenstemannabanan, och blifvit antagen såsom ec. 0. kammarskrifvare i Riksens Ständers bank samt Kongl. krigskollegium. Som jag aldrig hos honom förmärkte annat än ett godt uppförande, hade fiere gånger, då min långt framskridne ålderdom och vacklande hälsa erinrade mig om behofvet af lugn och hvila, jag varit betänkt att åt honom, såsom närmaste föremålet för min ömhet och omsorg, upplåta öfverlefvorna af min, genom stora motgångar hopsmälta, förmögenhet, bestående blott af lös egendom, mot det att gåfvotagaren skulle utgifva en årlig lifränta för mina få återstående dagar samt ansvara för af mig åtagne pensioner för mina syskonbarn. Jag beslöt att förbereda denna tillämnade öfveriatelse genom upprättande af en skriftlig afhandling samt inventering och uppteckning af mina tillgångar, jemte utredande af det öfverskott, som, efter egna förbindelsers uppfyllande. jag hade rätt att a ; hvilka nödvändiga åtgärder sjelfva do: i vanlig ordning, sättas i fullbordan medeis brefvets aflemnande samt egendomens öfverantvardande celler traderande, såsom nödiga requisita vid bortgifvandet af löst gods. Naturligtvis förutsattes härvid äfven erhåliandet af qvittens å den egendom jag öfverlemnade, i anseende till det under sådant vilkor betingade lifstidsunderhället samt syskonbarnens pensioner, hvilka skulle genom ett serskildt afta 1 garanteras. Såsom första början tilldessa åtgärder utskref jag tvenne exemplar af det tillämnade gåfvobrefvet, hvilket, någon tid efteråt, jag lät bevittna af handlanden L. ÅA. Kuhlau och notarien F. Bergman, vid ett tillfälle, då de, hemma hos mig, gjorde ett tillfälligt besök. Då sålunda jag gjort första förberedelsen till den påtänkta gäfvan, för hvars verkställande ännu icke någon tidpunkt var bestämd, tog jag, efter vittnenas bortgång de underskrifna kontraktsexc :mplaren i mitt förvar, för att framdeles bestämma om, huru och när gåfvoåtgärderne skulle vidare fortsättas. Emedlertid lärer någon otälighet vaknat hos min son, som kanske äfven af obetänksamma rädgifvare hade blifvit intalad att den tilltänkta gåfvan vore att anse såsom redan fullkomnad. Troligen missledd af denna föreställning, beslöt han att sjelf i hemlighet sätta sig i besittning af mina redbarheter, hvilket ock, utan min vetskap, verkställdes, sannolikt. under natten till den 47 sistl. December, emedan en person då hade sett honom, med ett knyte under armen, lemna mitt hemvist. Han öfvergaf med detsamma för alltid min boning, och inhyrde sig på nägot annat. ännu för mig obekant, ställe. Det som bEfvit mig afhändt, utgör fordringsdokumenter, dels intecknade, dels; ointecknade, till belopp af cirka 430.600 rdr bko, hvaraf en del äro fullt säkra, men äåtskillige af mindre värde i förhällande till de sammer, hvarå de lyda. Efter fruktlösa försök att med godo återföra min son till hvad heder och pligt fordrade, för hvilket ändamäl jag förgäfves erbudit en uppoffring a: 16,666 rdr 32 sk. bko, vände jag mig till Kongl. öfverståtbhållareembetet i polisärenden, med anmälan om den bodrägtsförbrytelse, som i så groft omfång blifvit hos mig föröfvad. Vid förhöret svarade den tilltalade, att han hade fått till skänks allt hvad jag ägde, men kunde hvarken förete gåfvobref eller bevisa att någon tradition skett. Detta oaktadt, lemnades jag utan all handräckning, och hela påföljden stadnade vid en i hufvudstadens polisblad införd ytterst vanställd och hånande berättelse, ämnad att genom smädelsen nedtysta allmänna rättskänslan. Af hvad sålunda sig tilldragit, föranlåtes jag nu anhälla att förutbemälde min kära son, Johan von Schewen, hvilken jag icke ännu vill tilltro någon stadgad afsigt att utplundra sin ålderstigne fader, må stämmas att inför högtärade kämnersrätten svara å mitt yrkande, att han, som i allt fall är min arfvinge, må. äterlemna den mig tillhöriga egendom, nvaraf han allt för tidigt, ehuru möjligen af missledt begrepp om rättighet, satt sig i besittning, och vars uppgifvande till beskaffenhet och bet opp han inför domstolen icke lärer undandraga sig, så framt, såsom jag hoppas, han hyser verklig öfvertygelse att dertill hafva laglig äganderätt. Skulle deremot en oförmodad vägran att uppgifva :gendomen ådagalägga ett inre medvetande af brottsighet, och en skymflig afsigt att genom sanningens löljande hålla sig i besittning af egodelar, som han misströstar att få af domaren sig tillerkände, nödgas ag Yrka, att den tilltalade må, efter ransakningens öranledande, fällas till det ansvar, som, enligt 31 cap. missgerningsbalken, domstolen finner omstänligheterna och uppsätet päkalla, och att, jemte anan för mig tillgänglig bevisning, mig må tillåtas utt, enligt grunderna i 55 8 17 kap. rättegångsbalcen, med ed vita huru mycket mig afhändt blifvit. Öppen talan i allt hvad med denna sak har eller år gemenskap förbehålles ödmjukeligen. Stockholm len 43 Januari 1845. J. J. von Schewen genom Andreas Möller. — nn — Enligt hvad vid polisförhör blifvit unnIvet