Aftonbladet – 20 januari 1845, sida 1

MM Nej bevars, han tål ej Lindner allt sedan den der lilla händelsen med folket vid Sans Souci; nej det går ej an — prosten måste gå in. Det var en egen vana hos prosten Klasmark att aldrig sätta sig emot, då en fru sade ett måste; bans erfarenhet hade lärt honom, att det ej lyckades att då vara sin egen herre, och, efter något prut, gick prosten, med kallsvetten i pannan, in till den sjuke. Baron Arenrot satt, precist som prosten beskrifvit honom, gul som en citron i ansigtet, i en bakåtlutad ställning i sin stora stoppade hvilstol; nattmössan, som var neddragen öfver öronen, den stoppade nattrocken och ett par stora bottforer, som den sjuke hade på sig, bevisade att han frös, oaktadt den uppjagade värmen i rummet. Välkommen, herr prost,, sade baronen rited matt röst, det var beskedligt att prosten kom igen, det är så tråkigt att vara ensam., Jaha, det är sår, yttrade prosten och satte sig ed för att eftertänka inledningen. Samtalet fortsattes icke, ty baronen tycktes för mycket utmattad att tala, och prosten kunde ej blifva i ordning att tala väl Det dröjde således länge innan Klasmerk började: Herr baronen är mycket svagp. Åh ja, jag orkar knappt gå, och det är bara en lefversjuka sade doktorn. Jag har kist om lefversot i Hedin., . Jaha, visserligen, en betänklig sjukdom, yttrade. prosten. Jaså, hvem har sagt det? frågade baronen med mera styrka, än man kunnat vänta. Hm, hm — just ingenp, svarade prosten.