Aftonbladet – 20 januari 1845, sida 1

tiga droppar mot alteratioh, de lukta väl illa oc äro svarta som sot; men hustru min tar -allti en thesked, då det gäller på., Jaså, herr prost, tackar, jag tackar så myc ket, yttrade friherrinnan dröjande; meny, åter tog hon, min bäste herr Prost, här är en sa af vigt! Som prosten vet, ha vi inga barnn. Nej, visserligen; Herren har inte välsigna herrskapet. med någon lifsfrukt. Nej, tyvärr! suckade friherrinnan, och om så ledes Arenrot skulle falla ifrån, komma -han slägtingar och taga halfva egendomen, ty det ä aflinge alltihop; hvarken Arenrot eller jag hafv ärft ett runstycke, utan blott genom egen fli samlat ihop det lilla vi ha.n Jaha, Gud har välsignat herrskapets möda yttrade prosten. Skoningslösa är ett präktig bruk och en skön egendomp. Ah ja men; dock skulle jag anse bra hårdi om hans slägt skulle taga hälften af allt det lill vi ega; Jag, stackars förtryckta enka, skulle såle des, efter Arenrots död; få gå härifrån utan skyd och utan tak öfver hufvudet, ej vetande hvar ja skulle luta mitt hufvud. Säljes Skoningslösa, s går det knappt till hundratusen riksdaler, oc hälften af allt det der skulle slägten ha. Ja har aldrig tålt Ärenrots skågt, lika litet som ha tålt minn, Prosten Klasmark var ej svår alt bringa frå koncepterna, och nu hade han : således intet at svara, utom: jaha, visserligen, fru friherrinna pDet är således, fortfor frun, tvunget, att ni gon föreställer Arenrot nödvändigheten af att be trygga min framtid. -— Ack! huru många gånge sade jag inte: käre Ärenrot, vi borde göra e