HAdAUIMIaA VIN. . TEATER. — Nya Teatern gaf i förrgår en ny pje: Zigenerskan i Salongerna (skådespel i 3 akte: al Lemoine och Paul de Kock) — i det närmast för fullt hus. Publiken hade förmodligen vänta sig någonting å la Preciosa eller Fanchon — nå got ungt -värnlöst naturbarn, genom sällsamm öden inblandadt i den högre societeen, och all de naiva scener, som deraf kunde uppkomma men med zigenerska menades här, något oegent ligt, blott bedragerska: en qvinlig representant a det slags industri-ridderskap, som är så vanligt i an dra länders stora städer. Den på sitt sätt lycklig oförenligheten af flika bedrägerier, för någo! längre tid åtminstone, med våra förhållanden måste utan tvilfvel här beröfva skildringen deraf p scenen mycket af det pikanta och interessanta som det bör äga utrikes; imedlertid gjorde fr Torslow, som innehade titelrollen, allt hvad ma af hennes talang kunde vänta, för att skänka pje sen värde; och då den för öfrigt är anlagd p att oupphörligt spänna nyfikenheten, kan den san nolikt gifva några goda hus, tills denna är till fredsställd; sedan går den troligen till hvila föj alltid. Hufvudpersonen visar sig här som en vil enka, fru Stuart — slägt med en drottning, met Maria Stuart som cen af hennes beundrare ut trycker sig — och omgifven med en motsvarande lyx. Henne3 offentliga representation består baler, maskerader, dyrbara supeer och spelpartier hvilka sistnämndas ruinerande halt isynnerhet de rika bland hennes förnäma bekantskaper få erfara; i hemlighet spekulerar hon oupphörligt på alla möjliga medel att konsolidera det sken, som hon bredt omkring sig genom djerfhet och intriger. Ty det är henne ej obekant, att den franska polisen redan är henne på spåren, och all hon, i trots af åtskilliga namnombyten, älfventyrar att bli upptäckt i hvart ögonblick. Till biträde vid sina förra bragder har hon haft en underordnad chevalier dindustrie, som nu likväl kallar sig Chevalier de Villaflor (Hr Hyckert) och förföljer henne oupphörligt, för att bemäktiga sig hennes dotter Julie (M:ll Laurent). Men just på denna dotter har hon byggt sin hufvudplan; under det hon i afseende på henne ger förhoppningar åt Villaflor, åt en rik yngling från landsorten, Alfred Montrichard (Fr Norrby), och åt en grefve Fernando de Mendoza (Hr Björkman) en ung poriugis, som nyss utfått silt ansenliga arf, ämnar hon hennes hand åt hertigen af Belmonte (Hr Torslow), en äldre man, af allvarsamt och något mystiskt väsende; men denna hennes alsigt blir slutligen hennes olycka. Hon reder sig likväl dessförinnan, med öfverraskande fintlighet och djerfhet, ur den ena vådan efter den andra, och det synes tydligen att hon studerat Eugene Sues Parisiska Mysterier med uppmärksamhet och nytta i sin väg; ty både i sättet att förstärka sin kassa och att undvika en skenbart oundviklig arrestering, väljer hon Vicorite :de S:t Remy till mönster: likasom han, stjäl hon penningar och juveler, och låtsar, likasom han; skjuta sig, för att slippa undan. — Stöld, såsom poetiskt element, har imedlertid någonting för svenska ögon och öron serdeles vidrigt, derföre att folkets rättskänsla kanhända ingenstädes så allmänt och så djupt som: här föraktar detta brott; och om pjesen skulle göra mindre lycka, än den kunde annars till följd af det jemnt underhållna interesset och den talang hvarmed den-i de hufvudsakligaste rollerna utföres, så härrör det säkert ifrån denna vedervärdiga inblandning. — Åtskilliga sidohändelser äro invecklade med hufvudhandlingen, fastän de blott omnämnas utan att framträda på scenen; men senom dem få cj blott Julies, utän äfven kapten Lamberts (Hr Malmströms) och fru Iruchos (fru Tillgrens) roller en betydelse i pjesen, som de annars skulle sakna. Den rike trädhandlaren Montrichard, en landsortsbo, som finner sig alldeles hänförd af den förnäma societet hvåri han