de blad, som skrifvas i den absolutistiska läran interesse, nästan icke ega andre än. tvungn: prenumeranter, under det att de tidskrifter, hvil ka, såsom Hallische (Deutsche) Jahrbicher, och Rheinische Zeitung, så snillrikt representerade den radikala principen, blefvo så allmänt och if: rigt lästa, hvarföre äfven despotismen skyndade sig att genom maktåtgärder undanrödja dem? Men deruti består just den nyaste tidens för tjenst, alt den så skarpt ordnat partierne, sammanställt det beslägtade och afskiljt det som blot tillfälligtvis förirrat sig eller blifvit fiendtligt. — Hvem skulle ännu för några år sedan hafva anat att Preussen, det protestantiska Preussen, skull låta föra sig i släptåg af Roml hvem skulle kunnat förutse, att den fria forskningen och upplysningen nu måst vika för en eländig, förföljelselysten pietism! Och hvaraf kommer denna Preussens, och icke mindre de öfrige protestantiska tyska s aternas eftergift för Roms ingrepp, för de katolska presternas trots emot statens lagar, för detta hierarkiska öfvermod, hvarpå tidningarne dagligen anföra nya exempel? Jo, skälet är detta: de tyska regeringarne, åt hvilka protestantismen hitintills, då den bragt den andliga styrelsen i dess händer, gjort ganska stora tjenster; de upptäcka nu att protestantismen har inträdt uti en annan phas, i den politiskt sociala, att filosofi och politik ingått förbund med hvarandra, och att således filosofiens gamla fiende, den romerska stolen, som äfven är fiende till all politisk frihet, nu mera ensam är de absolutistiskt sinnade styrelsernas naturliga bundsförvandt. Visserligen vilja hierarkien och dess seider, jesuiterne, för utt bereda sig sympatier hos folket, låta påskina såsom vore folktriheten deras ifrigaste önskan (en mask, hvaraf de i synnerhet betjena sig i Belsien); och deraf kan man förklara, att jesuiternas västa organ, HKirchlich-politische Blätter,, som itgilves af Görres, yrkar på pressens frihet. Men ler det gäller sjelfva existensen, såsom nu är ändelsen med den verldsliga och andliga despoismen: der är instinkten en alltför säker ledare tt icke de, som behöfva värja sitt skinn, skulle örstå hvarandra och göra gemensam sak emot len gemensamma fienden. Så stå nu partierna mot hvarandra: på ena sidan verldslig despoism, .adelsvälde, romersk och pretestantisk hierrki; på den andre politisk, religiös och filosoisk frihet: lösen är gilven — en vink af ödet ;ch den afgörande striden skall upplåga. Här vassa de ord, som Ludvig Uhland lägger i munen på en i striden år 1845 stupad hjelte, hvilen, återvändande från andra sidan grafven, så alar: Jag kan cj prisa, ej fördöma, Otröstligt är det ännu öfycrailt: Dock såg jag månget öga flamma Och hörde månget hjerta klappa. Hos eder i Sverige tyckes det vara ungefär på amma vis. bestensenstnsoastste EE