-, SS SO OSAR MO SS fö och endast Preussen, som kände vidden af faran hindrade honom, genom sin mellankomst, der ifrån. Hr von Hormayr, en af Tysklands bäst: häfdatecknare, förklarar nu, och ej utan giltig skäl, det beryktade mordet på de fransyska sän.debuden vid kongressen i Rastadt dermed, at Österrikiska kabinettet, hvilket, som bekant är lät utföra anslaget, hoppades finna papper ho: sändebuden, hvarigenom Bäiern skulle komprometteras och Österrike finna anledning att borttaga Bäiern. Men 4809 deremot tog Bäiern återigen vara på sin fördel: korteligen, de båda grannarne hafva fullt skäl att betrakta hvarandra med fiendtliga. ögon och derefter inrätta sin politik. Bäiern felas det, för att blifva en stor makt, ett stycke af Österrike; detta måste deremot, för att icke, på samma sätt som det redan förlorat Schwaben och Breisgau, blifva af Tyskland fullkomlig! undanträngdt mot Orienten till en rent slavisk koloni, af alla krafter söka uppehålla sig, i krig genom utvidgning mot Bäiern, men under tiden genom bearbetning af syd-Tysklands sympalier. Nu har nyligen religionen blifvit en företrädesvis brukbar häfstång i den katolska delen af Tyskland; den fordna toleransen har lemnat rum för en ursinnig och, såsom från Romerska sidan var att vänta, väl organiserad fanausm. Bäiern förstod att vid begagnandet af densamma förekomma det Österrikiska kabinettet och bildar nu jesuiternas hufvudläger i Tyskland, hvilket. förträffligt arbetar i händerne på det andra i Belgien etablerade. Nu anstränger sig Österrike att godtgöra det försummade: det söndersliter Josef II:s toleranslagar, det förtrycker och misshandlar sina protestantiska. undersåter, utom i Ungern, hvarest riksdagen måste respekteras; hofvet täflar i bigotteri med hvarje annat i den katolska kristenheten. Men för att med Biiern kunna dela Roms ynnestbevis, hvilka äfven för Österrike äro nödige såsom motvigt mot de slaviske ,Umtriebe,, så måste Österrike nödvändigt äfven föra krig mot de frisinnade ideerna: derföre framhärdar det i sitt prohibitifsystem mot alla mer genomgripande reformer, mot all friare uppfattning af verldsliga och andliga ting, och betager sig derigenom, med en hos förhärdade aristokrater visserligen icke oväntad fögblindelse, det enda medlet till vinnande af det mål, som det likväl söker och behöfver, nemligen att fortfarande befästa sig i Tyskland. Preussen deremot (icke regeringen men staten) har i betydlig grad förvärfvat sig Tysklands sympatier och förhoppningar, så att den nuvarande regeringen väl ännu en tid kan tära på detta kapital. Dervid kommer det Preussen till gagn att utom Osterrike och Bäiern, frihetens oförställda vedersakare, ingen. Tysk stat finns af den politiska vigt, att den möjligen kunde vinna försprång framför Preussen: I de blindes land är den cenögde konung, säger ordspråket. A andra sidan begripes det lätt, att den nyaste Preussiska politikens obenägenhet för politiska och andra framsteg, eftergifvenheten för Ryssland — för hvilket man hyser ett lika grundligt hat från Bodensjön ända till yttersta ost-Preussen, som från Bälten till Lappland — dagligen mera aflägsnar Preussiska regeringen och Tyska folket från hvarandra. Mcn icke dessmindre bibehåller Preussen, staten nemligen, otvifvelaktigt sin bestämmelse alt stå i spetsen för det Tyska framskridandet, och det är ett . vigtigt tecken till en stigande politisk bildning, att de öfriga Tyska folkstammarne, hvilka fordomdags alla voro afundsjuka på hvarandra och i synnerhet på Preussarne, nu halva lärt sig att skilja emellan en regering och ett folk, och alt de likasom solidariskt med Preussarne bära hela densammas missnöje med de närvarande förhållanderne. Samma lillstånd af misstroende och förstämdhet, som i Preussen, råder mer och mindre i hela det öfriga Tyskland. Det är numera icke endast minnet af de ouppfyllda löftena af år 1815, som väckt så mycket missnöje hos folken mot deras regeringar: nu har småningom en vida mäktigare fiende uppstått emot styrelserna, nemligen det med den politiska bildningen mognade . allmänna medvetandet, att Tyskland förvaltas för ! dynastiernes räkning samt med ledning af privilegierade förhållanden och personer och utländska inflytelser, i stället att det borde styras blott för det allmänna bästa — och att det ihärdiga vägrandet af väsendtliga reformer har sin grundl: icke i brist på tid eller insigt, utan i brist på vilja -Och denna öfvertygelse, detta medvetande hos folket är det enda ljusa fenomen inöm våra tyska förhållanden, vår enda, men också oOsvikliga förhoppning om en bättre framtid. Hurul illa det står till med de nu vid statsrodret sittande maktegandes kredit, det visar sig redan deraf, att nästan all talang bortvänder sig från dessa maktens höjder och sluter sig till oppositionen. De nu varande maktegande i Berlin t. ex., måste åtnöja sig med utlefvade renommöåer, en Tieck och en Rickert, under det sådane män, som Uhland, Freiligrath, Hervegh stå i oppositionens främsta led. : Schelling bemödar sig att ännu få folk att tro, det han är i besittning af filosofiens lifs-elixir, hvilket han likväl, liksom Cagliostro, aldrig låter pröfva, under det helal den Hegelska skolan, med öppet öra för tidens Top, har nedstigit på det praktiska fältet, der politikens lifsfrågor under oppositionens fana förfäktas, och der bland andra Tysklands störste nu lefvande historieskrifvare, Schlosser, kämpar. Är! det icke märkvärdigt, att Strauss, som förr stod alldeles bort vänd från politiken. nu interesserar: