den icke, ty den ljudadejlik en harpas klany fö, mina öron. Men min flicka löste sig ur englaringen och nalkades mig och hviftade med sina vingar er ljuflig svalka kring min brännande panna, ocl mina ögon klarnade och mina öron öppnades och jag förstod allt. Och jag hörde englarne säga Säg barnen der nere, att de ej skola frukta sig, ty Gud är kärleken, men att de skola nal kas honom såsom rätte barn sin rätte fader, ickc med bäfvan, utan i kärleksfull undergilfvenhet. Säg dem, att de icke såsom en fårhop, genom herdens staf och genom hans hotelser, kunna drift vas in i himlen; ty sannerligen de komma ditin Utan skola menniskorna af fri vilja och af full hjerta söka Herran, men icke tvingade af slafvisl fruktan för straff. Ty den som är gudfruktig blott af fruktan fö; straff, är i sitt hjerta en gudsförnekare och han: bör en tviflets hädelse. Ty menniskornas första pligt är alt tro sin fa der om godt, deras enda bön bör vara om kär Ick och deras enda gåfva kärlek. Bort derföre med de falske lärare, som förbanna i stället att välsigna, som förmörka i stället alt upplysa, och som sprida elände och nöd i den fattiges bydda. Jag säger eder — — — Hittills hade allt varit tyst i den vida nejden men nu afbröts talarens ord af ett häftigt sorl män och qvinnor reste sig, och nu såg man månskenet en man, åtföljd af en mängd personer tränga sig in i folkhopen. Det var länsmannen, som på magister Dräng sted!s uppmaning, och efter inbemtade befallnin