Bengt Gudmunsson anmärkte härvid, att om, såsem han yrkat, Rikets Ständers wid sista riksdag fattade beslut vidhålles, så är det gifvet att, enär apotehekaresocieteten icke fullgjort det för ifrågavarande ansieg bestämde vilkor, anslaget kommer att förfalla. Häri instämde Fric Ersson från Westerås. Per Olsson från Upsala, Petter Persson från JönköPings län m. fl. Bratn åter åberopade, att om apothekaresocieteten ansett den ifrågasatta läroanstalten nödig, så hade societeten nog fuligjort de för det dertill beviljade statsarslag föreskrifne vilkor. Anstalten vore således, efter hans öfvertygelse, att anse såsom obehöflig; och enär berörde vilkor ejär uppfyldt, äro Ständerba med allt skäl befriade från deras löfte om bidrog af allmänna medel till samma anstalt. Han fortfor så edes i yrkandet, att de nu begärde 41,000 Rdr ic: e må af Ständerne beviljas. Jacob Kihlblom frin Södermanlands, Petter Haraldsson och Johan Petter Andersson från Elfsborgs län instämde i Brubns yttrande. då DBarid Andersson från Hallands län ansåg det vara obestridi gt, att då apothekaresocieteten icke fullgort viikoret för erhållandet af det utaf Ständerna vid sista riksdag till en pharmaceuatisk läroanstalt beviljade statsanslag, Ständerna icke kunna anses pligtize, att vidare hålla societeten samma anslag tillhanda, men öfvertygad att Ständerna nu skola, på sitt Bengt Gudmunsson påsrkat, vidhålla sitt vid sista riksdag fattade beslut, trodde han att följden blifver ingen annan än den, att anslaget kommea att förfalla; vid hvilket förhållande han icke ansåg lämpligt. att nu yrka direkt afslag å samma anslag. Carl Fredrik Huss från Westernorrlands län förenade sig med David Andersson, hvaremot Lars Pett:rsson från Blekinge och Anders Andersson frän Örebro län instämde i hvad Bruhn yttrat. Statsutsk:s utlåtande i denna del blef derpå af Bondeståndet äterremitteradt. Litt. c). Anslag till den för sjukes behandling med elektricitet och galvanism i Stockholm stiftade inrättnir.g. Vice-talmannen Nils Pehrsson ansåg behofyct af denna inrättning tillräckligen ådagaiagdt uti såväl väckte motioner, som Utskottets utlåtande. Tal. hade flere månader begagnat inrättningen och rönt dess välgörande verkningar och under tiden sett den dagligen besökas af från 15:å 46 till och med 50 personer, af hvilka de flesta, i mer eller mindre mån, gått hulpne derifrån. Bland dessa nämnde tal. som exempel en gumma, hvilken då hon började besöka inrättningen, var stendöf, men efter någon tids behandling derstädes kelt och hället återfick sin hörsel; nästan enahanda förhållande ägde rum med en gosse från Skåne. En man, som gencm ett slaganfall förlorat sin verkningsförmåga, och i förtviflan öfver den olyckliga ställning han med sin familj derigenom iräkat, sökt afhända sig lifvet, kom sedermera till denna inrättning och blef genom behandliogen derstädes betydligen förbättrad. Tal. tillstyrkte, att för inrättningens bestånd föreslagne 3500 Rår årligen måtte af BR. Et. beviljas, så mycket hellre, som samma inrättning till största delen anlitas af fattige personer. — Conrad Remin och Lars Norrby från Gottland, jemte en stor del af Ståndets öfrige ledamöter, förenade sig med vicetalmannen. Carl Gustuf Bruhn erinrade om att af de från Ut. uti förevarande ämne meddelade upplysningar inhemtas, huru R. Et. vid 1828—4830 årens Riksdag, för inrättningen till sjukes behandling med elektricitet och galvanism, beviljade ett årligt anslag af 600 Rdr, hvilket vid derpå följde Riksdag indrogs, enär en säker erfarenhet då ansågs vara vunnen om medlets gagnelighet, så att inrättningen utan statsbidrag borde kunna bära sig. Vore detta sistnämnda förhällande verkligt, ansåg han Ri S:s berörde beslut fortfarande böra lända till efterrättelse, och något anslag till inrättningen således nu icke böra beviljas. Honem föreföll likväl den af Ständerne vid 48354— 4835 årens Riksdag åberopade erfarenhet om ifrågavarande medels gagnelighet än i denna stund temmeligen otiilförlitlig, så att man till och med nu kan ance elektricitetens och galvanismens verkningar och de deraf härrörande nyttiga resultater för sjuke ganska problematiska. Bet begärda anslaget skulle således komma att användas på försök, hvartill statens merel, åtminstone i så beskaffadt fall som detta, dock icke böra användas. Dessutom kunde inrättningen icke egentligen anses gagnelig för någon annan ort än Stockholm. Yrkade återremiss och afslag. — Erik Ersson från Westerås Län, m. fl. instämde i hvad Eruhn yttrat. Carl Fredrik Huss från Westernorrlands län var i allo förekommen af Bruhn, och instämde i det a! hanom afgifne yttrande. Andreas Bengtsson från Jönköpings län: TIfrägavarande botemedel hade i landsorterne sedan längre tid varit användt, stundom med fördel, men stundom så, att patienterne bedt Gud bevara sig derifrån. Enär statens tillgångar redan yoro allt för mycket aali:ade, yrkade tal. afslag. RiNds Pelirsson från Kronobergs län: Vid hvarje lins laserett, ätminstone i södra Sverge, funnosredan e!ektricitets machiner och flera provincial-läkare voro jemväl med sådane försedde, och då alltså dylika inrittningar på enskild bekostnad blifvit föranstaltade på andre orter, kunde han icke finna lämpligt, att dertill för hufvudstaden bevilja statsanslag. Instämde med Brubn, Johan Jacob Rulberg från Norrbottens län uppgaf, att den enskilde läkare, som förut förestått ifrägavarande inrättning, och på cgen bekostnad anskaffat eiektricitetsmachinen, med dertill hörande apparater, erbjudit sig att, i händelse Rikets Ständer till inrättningens framti da bestånd ville medgifva statsanslag, såsom skänk åt inrättningen öfverlemna berörde machin och apparater; samt att vid de ät inrättningen förärade enskilde donationer blifvit fästadt det vilkor, att sådant statsanslag skulle beviljas, att inrättningens fortfarande verksamhet kunde varda försäkrad. På grund häraf och det utmärkta vitsord, hvilket så väl i utlitandet, som under öfverläggningen om denna