Aftonbladet – 18 januari 1845, sida 1

då jag en gång var stadd i bön på min flickas graf, klyfde sig skyarne för min själ och jag skådade all himlens herrlighet. Och det vor ett stort rum, som ingen gräns hade, fullt af ljus, som strålade från tusende sinom tusende stjernor, och en Kuflig harpoton blandad med sing brusade mellan stiernorna, som dan ade liksom barnen på en julqväll. Men djupt derinunder, på ett dunkelt rum, bodde menniskorna, mina bröder, i mörkret; men de törstade efter lius och sade: Fader, öppna din himmel för oss, att vi må se Din herrlighet! Och Fadren deroppe lät en stråle af sin gudomliga kärlek flyga genom rummet, och det var ett godt bådskap, ett evangelium. Och den strålen spridde sig i jordens dimma och blef qvar såsom en skänk af Fadren, för att lysa barnens natt. Men det oaktadt famlade barnen och sade: Herre, hvar är du? vi se dig icke Då uppträdde fromme Guds män, hvilkas ögon voro öppne för det himmelska ljuset, och talade sanning och kärlek och om Fadren; som bor deroppe och som älskar oss alla. Men de öfverröstades af andra; som sade: tro! eljest varder du fördömd till eviga plågor. Och då barnen sade: mig törster efter nåd då lemnade dem dessa ättika och myrrha. Och då barnen föllo ned på knä, bedjande om tröst i sitt mörker, då förbannade de dem och sade: Fadren hafver oss så befallt.n Men jag stod deruppe och såg allt, och elt heligt missnöje spridde sig på englarnes anleten. Och en röst skedde till mig; men jag förstod