Aftonbladet – 18 januari 1845, sida 1

Men Orfavus tog till kufvudthema, att Gud ord ej skulle predikas af andra än sådane som likt honem hade högre ingifvelse, och kom således, så string sedespredikant lan än var, i rah strid med magister Drängstedt, som väl i börjar tog Olavus under sitt beskydd, men så snart har fann, alt gubbens ekstas tog cen annan vändning in den han väntat, och det blef klart att ban icke mera kunde styra den andliga rörelse, som gick genom folket — förklarade han sig mot den nya läran som en helvetick lära. Olavus hade dock i hela sin lefnad varit älskad och trodd af folket, och äfven nu trodde Ionom mången, så att det i Olsboda uppstod tverne sekter diametralt skiljda, af hvilka ÖOlavuss snar! blef den talrikaste. En sommargqväll påföljande år var en stor grön plan, som ligger på Nygårdens utskog, alldeles ötverfylld af menniskor, som hvilade i gräset. Et! sakta sort susade genom mängden, och de smi barnen, som mödrarne hade med sig, blickade ysta och förundrade omkring sig; liksom de vänat något underbart. Äntligen steg en gubbe opp på en sten, han var barbufvad, och det hvita båret fladdrade kring pannan och sken som sillver i månskenet, och de milda ögonen, brinnande at kärlek och andakt, irrade kring mängden, liksom de sökt någon. Plötsligen stadnade blicken i let mörka skogssnaret, och den gamle Olavus smålog saligt, liksom han återsett sin flicka. Mig är. gilvet, att tala till. menniskorna, börade den gamle med klar, välljudande röst! Den som hungrar och törstar efter upplysning höre hvad mig uppenbaradt blef. Ty den eländes bön tränger genom skyn, och