Aftonbladet – 18 januari 1845, sida 1

föll han på grafven — han låg der länge, och då han åter upprest sig, bade den lutande gestalten höjt sig — och med: liksom bevingade steg, spän stig som en yngling, gick han derifrån. Efter den stunden började Olavus att uppträda såsom predikant för menigheten och ryckte i hast till sig en stor mängd folk, som trodde på hans uppenbarelse. Tro är ett beholf för menniskohjertat, är dess törst efter ljus och sanning. Men då folket vandrar i skymning och hjertat ej får tillfredsställa denna törst i okunnighetens ofruktbara öken, då gör det liksom araben, som drieker kamelblod i stället för vatten på sin ökenresa, då blir tron vantro och det bimmelska sinnet fanatism, då badar sig den arma menniskcsjälen, liksom foglen, i sand, när den ej kan få vatten. Olavvs sjelf trodde, alt bans flicka för hans blick hade öppnat himmelrikels portar, aut han verkligen fått se ditin, dit ingen dödlig sett. — Kanske det så var; men hans förstånd hade blifvit rebbadt, kan bade fallit i derma sjukdom, som hittills gäckat alla theoricr och alla förhlaringar, i predikosjukan. Han var. således ingenting annat än en. religiös vanvelling, ett af dessa ömkliga, halfsanna. bedragna väsenden, som flaxa och flaxa, utan alt komma till någon khöjd, och likväl tro sig svälva i högre rymder, som ana mycket och veta intet, som i en oupphörlig förvirring blanda tro med vantro,. hopp med fruktan, och härlek med bat. Det är en karrikatur på en himmelens son, men bibehåller, liksom karrikaturen, för att vara det, några drag, som äro sanna, som i sjelfva sin skefhet bibehålla pregeln af något bättre. .