Aftonbladet – 18 januari 1845, sida 1

ett finnes, som icke Iåter förklara sig, nemligen det någongång framstående factum, att en obildad menniska, angripen af en sjuklig ekstas; talar et språk och yttrar ideer, som ej äro hans vanliga som rent af ligga i en amnan sfer än den, : hvilken hans fordna Hf rörde sig. Allt mera man betraktar denna omständighet allt svårare blir den att förklara, och vill man söka att inpassa den i vår vanliga lefnadsåsigt göra den till hvad man i dagligt tal kallar naturlig, blir den rent af oförklarlig. Ytterlighelerna stå alltid nära hvarandra i skapelsens cirkel, den skulle ej vara ett slutet helt, om det c så vore, och djuriskt vanvett står wvid sidan a! himmelsk uppenbarelse, liksom mossvexten står bredvid den döda kristallen och vattenmossan bredvid djurvexten. Så stå också vi på gränsen mellan tvenne verldar, med roten i jorden och kronan lyftad mot himlen, sugande näring, förg och lif från dem begge. Det var en afton på hösten, då redan löfven pi aSpårne gulnat, då den gamle Olavus i tyst begrunlande satt på sin flickas graf — dernere sof allt hvad han egde kärt på jorden, hans enda barn. Nåväl, jördfästet hade lossnat och lik en, lösryckt blomma löt han utåt lifvets ström, med fria rötter, sugande jus och must endast genom blad och blommor, (efvande blott af den näring han bemtade ofvanfrån. Den gamles ansigte var dystert, ett bittert drag af smärta visade sig kring munnen, och det irliga ögat stod halföppet, halfslocknadt. Men hastigt, liksom en-tamke på en gång blixtrat genom hans hjerta, for ett mildt smålöje öfver hans bleka ansigte och i hans öga tändes en eld, som förut tycktes slocknad; liksom för att tacka knä