Aftonbladet – 17 januari 1845, sida 2

Tauberts Campanella vittnar om en) vacker kompositionstalang; denna pjes saknar ej färg och karakter, men tyvärr icke heller. den romantiska skolans äfventyrliga bocksprång, som man nu gudskelof börjat ledsna på. Fröken Römer utförde pjesen med lif och värma, äfvensom med den lätthet i behandlingen, som karakteren af denna komposition erfordrar. Fördelaktigast uppenbarade fröken Römer dock sin talang genom det i alla afseenden förträffliga utförandet af Sebastian Bachs F moll preludium och fuga: det allvarliga och väl bundna föredraget, det distinkta och klara markerandet af stämföringen, samt accentens riktighet tillkännagaf tillräckligen hvilken solid skola hon genomgått; serskildt böra vi erkänna att hon denna gång försmådde de flerfaldiga nyanseringar, som, ehuru användbara i annan musik, dock ej kunna försköna en Bachs skapelser. En bland aftonens praktnummer var onekligen Mendelsohns förträffliga Oktett för stränginstrumenter; en komposition, lika utmärkt genom en ständigt ny och mångskiftande iderikedom, genom rytmiskt lif och originalitet, som genom det gedigna arbetet i harmonisering och stämföring. En synnerlig förtjenst hos detta verk är den öfverallt deri rådande formklarhet, som ej alltid återfinnes hos Mendelsohn. Oktetten utfördes med verklig artistisk hållning af flera kapellets herrar ledamöter. Bland dessa hade man nöjet att äfven finna hr Elvers, som alltför länge undandragit allmänheten njutningen af sitt så utmärkta violinspel, och hoppas vi att detta hans medverkande, ehuru i ett underordnadt parti, måtte snart bebåda ett sjelfständigare uppträdande, hvarigenom han säkerligen skulle glädja alla härstädes varande tonkenstens vänner. Den herrliga sextetten ur Mozarts Don Juan, hvars dromatiska hållning samt sköna, symmetriska anläggning förlänar: detta verk ett sä sällsynt konstvärde, gafs delvis väl, men lemnade i andra afseenden rum för en och annan anmärkning. DP:lle Fundin, hrr Gänther och Strandberg utmärkte sig imedlertid fördelaktigt, och äfven hr Wallin, hvars framåtgående bör nämnas med beröm, var cj otillfredsställande, ehuru hans föredrag visserligen ännu icke förmådde gifva Leporellos parti dess karakteristiska färg. Tenorarian ur Spohrs Faust sjöngs af hr Gänther med ett ganska lifligt och spirituwelit föredrag; kören utfördes med precision och utmärkte sig genom delikatess vid de ställen, der den ackompanjerade principalpartiet. M:ll Fundin och hr Strandberg vunno enhälligt och välförtjent bifall för deras hjertliga och okonstlade föredrag af de svenska folkvisorna (de samma som gåfvos vid hr Dyhecks aftonunderhållning);, ett bifall, som egde desto större värde, då det ej härrörde från en kall beundran, utan från sympathier med de gamla fosterländska tonerna och deras natursanna återgifvande. Hr Lindblads manskör — hittills ej publicerad, så vidt vi veta — utmärker sig genom karakter och rythmisk hållning. Den sjöngs med mycken säkerhet och sorgfällig nyansering, hvilket ock kan sägas om exekutionen af Carullis kör för mansröster: en föga manlig, men smånätt och melodiös komposition. Konsertgifvarne börja nu experimentera med hr de la Croix? salong; för att om , möjligt bibringa den något af tacksamhetens, vackra dygd. Denna salongspedagogik var sannerligen af nöden påkallad och ätminstone ej alldeles utan resultat. Fröken Römer hade nemligen låtit flytta podium från dess vanliga plats i salens fond till ena sidoväggen, för att förbättra den hittills något klena akustiska effekten, hvilket ock, som sagdt är, lyckades i någon mån, ehuru en väsen itlig förbättring i detta afseende troligen ej står att förvänta, förrän den fuktiga atmosferen uti salongen: hunnit förlora sig. —U—