Aftonbladet – 17 januari 1845, sida 2

börnar, med menniskohufvudeen, skola bjuda upp dig till dans på en skränande musik, något nära liknande tjutet af hungriga ulfvar. ;Herr magister, bad flickan, skona mig —D ,Skona mitt stackars barn!, bad fadren; hon har inte långt igen. ,Nej återtog magister Drängstedt med ifver, mej, .hon har inte långt igen till helvetet. ;Käre magister) snyftade fadren, säg då ett tröstens ord, ett ord till styrka i den sista stunden — gif henne nattvarden; hvad hon brutit afbedjer hon., Nattvarden! återtog magistern; nej, jag utdelar inte det heliga sakramentet åt en,j som ej sig omvänder och bättrar. Af djefla ägg komma djefla ungår — och det är ni, Olaus, som har velat vända folkets hjertan från Gud, fastän Guds ande den gången var:starkare än mörkrets ande; nej, käre Olaus, som ni sått, får ni också uppskära.n . i Presten fortfor så ett par timmar att predika för den döende flickan och hennes far, och reste frampå natten, utan att hafva meddelat sakramentet; han lofvade dock att återkomma nästa dag. Sedan han rest, satte sig gubben vid den sjukas säng. Flickan. låg der blek, men med den tankfulla blicken riktad mot höjden. Barn,, barn! trösta dig; han är inte mer än en menniska, han heller; han har ingen makt att fördöma Ack ! sade flickan, jag är så lycklig nu! Allt mer han förbannade, allt saligare kände jag mig — jag har tänkt efter, och vet nu att jag aldrig gjort. något ondt med uppsåt — Gud förlåter mig min synd — ja, far, det gör Han Mot morgonen var det slut. — När solen, som den dagen gick klar upp, och sken öfver det gulnade landskapet, tittade in genom rutan, kastade hon en blek dager på liket af en sextonårig flicka och på hennes fars silfverhvita hjessa, der han satt nedböjd och bad vid dödsbädden. Och det var hans enda barn. (Forts. följer.)