Aftonbladet – 16 januari 1845, sida 2

uu KJkJKJV. VW mA HH ÄH mm NH MMMM fir? — o derför, att det var något verkligt och ej blott skenbart godt. På Nygirden bodde Olavus, en gammal hedersman, älskad och ärad i hela bygden: häradsdomaren i Nygården var allas far, allas rådgifvare och vän. Det var en sannt from man, denne gubbe, som hvarje söndag rodde öfver till kyrkan och hvarje morgon ech afton der hemma läste sina böner och sjöng en psalm tillsammans med sitt enda barn, Anna, en adertonårig flicka, vacker som en dag och glad och from som ett lam. Gubben Olavus hade en djup religiös känsla, en lefvsnde tro, en kärleksrik förhoppning och kunde således ej alltid finna sig nöjd med det handtverksmässiga sätt, på hvilket socknens prester behandlade sitt embete. Det hände derföre ofta, att Olavus reste till Träleboda för att höra Lindner, hvars varma hjerta, hvars milda, kärleksfulla kristendom så noga öfverensstämde med gubbens egen. Denna förkärlek för Lindners anda hade äfven gjort, alt gubhen låtit sin flicka beredas till nattvarden inom Träleboda, der han egde en slägtinge, och den stunden, då gubben såg sitt barn för första gången falla ned för Herrans altare och välsignas. af den unga presten, på hvars allvarliga ansigte ett heligt lugn hvilade och i hvars bottenärliga ögon ett himmelskt hopp strålade, den stunden glömde -gubben aldrig, och aldrig hans Anna. Hon var för öfrigt ett gladt oskyldigt barn, som skölte sin fars hushåll och tyckte, ait allt var så lätt och roligt. Magister Drängstedt, som alltifrån middagen hos biskopen ansåg sig vara Lindners medtäflare inom församlingen, hade den lilla fåfängan att