Aftonbladet – 16 januari 1845, sida 1

mer, som sönderfalla af sig sjelfva, emedan hvarje dess del är gillrad på den andra, så att blott ett grand behöfver rubbas, för att kullstörta hela den herrliga byggnaden. Läserieti sin befängda, i sin råaste form är ej annat än ett försök alt drifva smultron på vintern. Om det lyckas, och församlingen blommar i hast opp, kan man vara säker, att den antingen ej bär frukt, eller, om den gör det, en vattenaktig, mustlös frukt, i förtid framtvingad genom konsten, en produkt till hälfteh naturlig och till andra hälften artificiel. Olsboda församling, hvars pastor, prosten Klöfversten, i många år ej förmått sköta sin hjord, hade under tiden fått sin andliga vård afadjunkter och en gammal komminister, som framför allt annat skötte sitt bränneri och för öfrigt var en af. dessa hederliga, prosaiska menniskor, som träffas öfverallt, hvilka ej göra någon förnär, men ej heller gagna någon, som vegetera sitt lil igenom med a!t sköta sitt och ej blanda sig i andras. Den andliga vården hade således i minga år, nära en hel generation, varit hvad man kunde kalla passelig), och folket hade således ganska naturligt sönderfallit i tvenne delar, af hvilka den ena ej just trodde på något och den andra var färdig att tro på allt. Magister Zipselander, som sednast haft församlingen om hand, vår hvad man kunde kalla en petinett man, som slagit sig på alt vara vältalare, utan att ega nog kunskap för behofvet. lans vältalighet blef således ell försök att pryda ytan af en ytlig religionskunskap, och hans predikningar verkade alldeles intet på folkets jernhårda sinne; ty en fjeder blir ej spänstig, om kan bestrykes med rosenolja, utan måste kall