Aftonbladet – 15 januari 1845, sida 1

Sedan jag är död, sade han, så skall pastorn lemna baronen den tolfskillingen, jag har lagt honom här i biblen; men för all del lemna honom den och bed om hans förlåtelse, så att jag får ro i grafven. Det var hans enda penning tillsång; barnen hungrade, nöden tjöt i hvarje hörn af rummet och ändå — ändå låg den orättfärdiga penningen -hårdt på den döendes samvete. Han var ett barn, ett godt barn, han var ej lärd, ej kunnig, han kände ganska oredigt sin kristendom, han visste blott att det fanns en kärleksfull Gud, att det fanns en försoning, en tillfyllestgörelse och ett samvete — allt det der kände han, men kunde knappt redogöra derför. Har du någon ovän, någon som du hatar?) frågade. presten. Nej; herr pastor, med Guds hjelp har jag ingen ovän — det har jag alltid varit rädd för — och: om någon blifvit. ond på mig, rätt eller orätt, så har det bränt mig in i själen, och jag har arbetat på att allt åter skulle bli godt igen. Nej, herr pastor, jag hatar ingen, har ej ondt till nåson; men håller af många. Lindner gaf den sjuke nådemedlen, oaktadt han blott hade en enfaldig tro, en lefvande förtröstan, men nästan ingen kunskap. När han reste, gaf han hustrun en liten skärf ur sin tunna plånbok, för att lindra ögonblickets nöd; men den tollskillingen, som så hårdt tryckte den sjukes sinne, tog han med sig för att återställa till dess egare. Lindner kom ej till Skoningslösa förr än just i det ögonblick då man satte sig till bords. : Välkommen, herr magister! yttrade friherrinnan; magistern har varit i Sans souci — är det