Aftonbladet – 15 januari 1845, sida 1

mRNA och några lindans-afficher från den närbelägns staden. I sängen låg den sjuke med händerna sammanknäppta ofvanpå täcket och en killing, husets enda boskapskreatur, trängde sig in i rummet då Lindner inträdde. Det Lilla qvieka djuret sprang genast fram till sängen och gjorde mine af att hoppa opp, då hustrun kom emellan och körde ut det. Killingen, herr pastor, är så rolig och när Anders var ffisk så roade det honom att ha den otäckingen hitin, för si det gladde barnen, och då var alltid Anders med, för. si Anders är barnslig af sig och lekte gerna med barnen då han var frisk. Anders sökte att framstamma några ord till presten, men det stadnade vid en blott hväsning, som afbröts af en häftig hosta. Solen sken så vänligt in genom de små rutorna, liksom Gud sjelf blickat ditin, för att lysa den döende, och småfoglarne sjöngo derutanför i träden, liksom det varit små englar, som sutit väntande på barnasjälen, som skulle komma. Lindner talade Guds ord med den sjuke, hvars ögon beständigt stodo fästade på presten, som i detta ögonblick så lifligt kom i håg sin gamle fars berättelse om den hederlige Storms sista stunder; och han tänkte: du skall icke, då du kommer inför Guds tron, klaga öfver mig eller säga: den som beredde mig till den långa vandringen, var känslolös, var en tanklös pladdrare. Den sjuke gjorde sin syndabekännelse, han hade blott en synd på sitt samvete, men den tryckte hårdt; han hade en gång på kontoret vid Skoningslösa fått 42 skilling mera än han bordt enligt räkning och hade ej vågat att återbära den.