Aftonbladet – 15 januari 1845, sida 1

unga presten fram till stället, ett torp, som ba ronessan kallat för Sans souci. Det vär en närg kullfallen koja, som, ingärdad inom en trång gärdesgård, låg i en den mest förtjusande trakt vid stranden af sjöns Ett par bleka barn suto på sjöstranden och lekte med stenarna, och en melelålders qvinna, höljd af trasor, gräfde upp några potatis under stånden i den lilla täppan. Hon hade bredvid sig en näfverkorg, hvari några sådane, så stora som nötter, lågo. Ni tar tidigt upp er potatis! sade Lindner, då han nalkades täppan. Det är skada att taga dem, när de äro så små. Qvinnan blickade upp och reste sig för att niga Ja vissty, suckade hon, men hvad skall jag göra, ty jag har ingenting att ge åt barnen, och sån, tillade hon dröjande, så tänkte jag att fa skulle smaka litet deraf, om han kunde, det skull stärka henom, han är så svag. Den maten passar ej för en sjuk, sade Lindner ,Ja, kan väl hända, yttrade hustrun, men -s pastor, vi ta inte en bit sofvel i vårt hus, v iro så fattiga, så fattiga, och nu skrifs det up alla dagsverkena, som Anders försummar der bor: tå på Skoningslösa, och det ginge väl an bar: Anders blef frisk, ty då kunde han tjena af skul den till nådig baron. I kojan var allting snyggt, furubordet vid de: lilla fönstret var hvitskuradt, det svigtande golf vet var strödt med grönt och ängbollar, några sammansatta porslinstallrickar stodo i hyllan ör ver fönstret, och i ett par näfverbarkar grönskade en geranium och en balsamin. Äfven konstsinnet hade uttagit sin rätt, ty väggen .prålade af en hop träsvittsgravyrer ur bibliska historier