na suit bestridande al alla de anslag, nynka HU div i fråga. — Lars Olsson, Johan Eriksson och Lars! Johan Getzelius från Stora Kopparbergs samt Anders Olofsson från Jemtlands län m. fl. instämde: Niclas Nilsson från Calmar län: Uti tal:s hemort!: sköttes och häfdades jorden ganska väl, utan att man behöfde eller brydde sig om att anlita någon landtbruksskola, och tal. trodde att sådane inrättningar, om.de nödvändigt skola finnas, böra upprätthålla sig sjelfva. Yrkade afslag och återremiss. Kihlblom begärde få nämna, hurusom .både inspektor och rättare från Degebergs landtbruksinstitut blifVit antagna på en egendom i tal:s hemort, och att missvext och underhaltiga skördar varit följden af deras förvända landtbruksmethod. Heurlin: Degebergs institut vore honom en helsosam varning mot sådane skolors anläggande. :Degeberg hade i tio år lidit af fortfarande missväxt, under det grannarne skurit vackra skördar; kunde icke instämma uti den tacksamhet till medstånden, hvilken en Talare under diskussionen afskickat för deras benägenhet att främja bildandet af omförmälde skolor, destomindre som deras deputerade bifallit Utskottets förslag, utan att känna något jordbruk, hyilket väl kunde sägas vara fallet, åtminstone hvad angår ledamöterne från Borgareståndet. Man skulle snart behöfva en vidlyftig embetsoch tjenstemannapersonal att sköta desse landtbruks-akademier. Der kunde erfordras måhända icke allenast president, utan äfven flere styrelse-ledamöter, bokhållare, vaktmästare och så vidare; slutligen torde man begära en sådan stiftelse i hvarje pastorat; det synes bättre, att man sjelf sökte förädla sitt jordbruk, utan att underkasta sig en sådan styrelse. Tal. hade i Utskottet kämpat emot anslagen till ifrågavarande skolor, och bestred nu ytterligare deras tillkomst samt fortsatte sitt yrkande om återremiss. — Petter Mårtensson från Jönköpings, Johan Petter Andersson från Elfsborgs, Lars Pettersson från Blekinge och Erik Christensson från Götheborgs och Bohus län, jemte flere af Ståndets ledamöter, instämde. Vicetalmannen Nils Persson: Det förundrade honom icke, att Ståndets fleste ledamöter äro mot bil-l. dandet. af landtbruksskolor, då de personer, som experimenterat efter särskilde, vid nämnde instituter antagne methoder, nödgats afstå från de förlustbringande försöken; ansåg alla instituter, som icke tillika imnefatta verkstäder och slöjdeskolor, aldrig kunna blifva praktiskt tillämplige. Man lärde icke vid ett institut att sköta allt slags jord; jordbruks-skolorne voro i sjelfva verket en kräfta, som frätte det ena anslaget efter det andra, riksdag för riksdag, och såmedelst endast bidrager att öka det fattiga folkets skattebörda. — Anders Jonsson från Östergöthlands, Petter Jonsson från Skaraborgs och Jon Olsson från Gefleborgs län instämde. David Andersson. ,Det är visserligen beklagligt,: att jag i denna fråga hyser en annan mening än pluraliteten af Bondeståndets ledamöter, men då jag icke kan förneka min öfvertygelse, må det ursäktas, att jag icke heller kan instämma med den talare, som förmenat min tacksamhetsgärd mot .öfrige ståndens benägenhet att befordra nyttiga anstalter förjordbruket vara olämplig och anser mig, cnär tillrättavisningen varit beledsagad af det förklarande. att de ledamöter, som bidragit till Utskottets beslut ifrågan, icke kände eller förstode sig på jordbruk,! böra upplysa att desse män verkligen äro kännare af jordPruksyrket och på ett sakrikt och för mig tillfreds ställande sätt motiverat sine åsigter. Jag plägaricke öbetvingadt följa med strömmen, utan att söka göra mig reda för nyttan och ändamålsenligheten af den sak, hvars framgång jag önskar. Jag kan såledesicke frångå hvad jag förut under diskussionen yttrat. Jordbruket har hitintills varit ett stjufbarn, och jag kan icke fatta, hvarföre vi icke skulle atitaga den hjelp man nu vill skänka oss till dess förkofran. Det är vVisserligen sannt, att skattehbördans tyngd hufvudsakligen drabbar jordbruket, men om bördan kan lindras till större eller mindre del genom de fördelar, som åt denna näringsgren, medelst de föreslagne landtbruksskolorne, torde vinnas, anser jag icke heller någon skam uti, att derföre uttala ett tacksamhetsord. Jag har i ett föregående plenum yttrat, att belåtenheten utgör statens egentliga styrka, och tror att ett uppdrifyet jordbruk skulle skänka denna belåtenhet och stegra kärleken till fosterlandet. Då vi offra millioner för försvarsverket, borde väl ifrågakomne obetydliga anslag kunna beviljas åt en sak till förkofran af den jord, vi skola försvara. Utan att anse mig vederlagd af de skäl, som för den motsatta äsigten blifvit yttrade, vidblifver jag min öfvertygelse i den tanka, att landtbruksskolorne, äfven om de i ögonblicket icke kunna skänka stora fördelar, likväl böra och skola uträtta något godt för sin vigtiga bestämmelse Johan Johansson från Örebro län instämde och Mathias Hjort från Götheborgs och Bohuslän förklarade sig dela de åsigter, David Andersson mundtligen utvecklat. Jan Andersson från Upsala län kunde icke anse landtbruksskolor till nytta för landet, utan blott för vissa poössessionater. Om — yttrade talaren — der kommer en liten herresprätter, som någon tid vistats på ett landtbruksinstitut och sår ut fio tunnor jordfrö; deraf man endast får en igen, så är detta just icke mycket att tacka för. David Andersson. Det lönar sig föga, efter hvad jag märker, att här strida mot strömmen. Då jag likväl till protokollet reserverat min tanka för framtiden, hoppas jag ock, att landtbruksskolorne då om icke förr skola förtjena ett rättvisare omdöme än hvad man nu å motsidan yttrat. Jag tror att :dessa stiftelser skulle tillskynda landet flera fördelar genom odling t. ex. af åkerkål och rapps, hvilket sednare hittills icke varit odladt i Sverige, men välförtjenar kuitiveras, sedan oljeslagerier blifvit i landet inrättade. Det är icke afgjordt, att endast ogräs och vildväxter uppdragas på landtbruksinstituterne derföre, att det faller sig så för den betraktare, som icke gjort sig reda för planteringens nytta och användbarket, att just genom en sådan odling förskaffa staten ökade inkomster. Jag måste bekänna, att frågan om landtbruksskolorne ligger mig ömt om hjertat och ätt man icke vederlagt mig med skäl, som kunna verka till förändring af min öfvertygelse. Slutligen erinrar jag den iedamot, som kallat Jandtbruksinstituten surkålsskolor, att, om man icke kan eller vill yttra sig i en sak, utan endast strida