der och vid den ideen, att detta utgör hyad man kallar kunskap, utan äfven :derföre, att läraren också vänjer sig vid denna skenkunskap och snart finner det beqvämast, att på intet sätt väcka bårnets sjelfverksamhet i tänkande. Gud allena vet hvarifrån man fått den tron att det är minnet hufvudsakligast som är verksamt hos barnet, och att man. derföre ännu fortfar att låta utanlexorna spela hufvudrollen vid all undervisning. Man har bär, som 1 allt annat gjort opp en spekulation på fri hand, i stället att nedlåta :sig-att fråga naturen, fastän det troligen varit bättre, då frågan är om sättet att bibringa ett barn kunskaper och vetande, att tillse huru barnet sjelf bär sig åt, då det på fri band och utan. någon ordentlig undervisning skaffar sig kunskap om alla de nya ting det ser omkring sig. Man får då se, att detta icke sker så att barnet först lär sig ett ord, ett namn eller dylikt; utan det söker först reda på en saks egenskaper, bruk och nyttjande; med ett ord skaffar sig ett begrepp om sjelfva saken, och Törst sedan skaffar det sig ett. namn, antingen det vanliga, eller ock ett som det sjelf sammansätter på grund af någon egenskap hos föremålet för dess forskning. Desså :namn äro ofta nog ganska uttrycksfulla, t. ex. då jag hörde ett barn Omtala en skinigenomp, ett ord som ingen kunde förstå, förrän barnet visade på fönsterrutan, som verkligen kunde få ett dylikt namn, om man ej hade ett kortare, eller då ett annat barn kallade en flagga för flyta, derföre att den liksom: flöt i luften; med ett ord, det är gifvet att barnet börjar med ett begrepp och slutar med ett ord och ej tvärtöm, att således, om undervisningen skall vara ett sätt att af barnet göra en menniska med förmåga af eftertanka och egen forskning, bör den meddeka. begrepp, sysselsätta sig med förståndsöfningar och inskränka minnesöfningen till blott det allra nödvändigaste. Man kan minnas en sak utan att förstå den, men man kan