Aftonbladet – 13 januari 1845, sida 2

stolen, har lärt sig svenska språket och en smula logik eller sans. Det skulle dock kanske (en förmodan kan ju vågas?) vara nyttigt om en talare lärde sig det språk han skall tala, innan han tillåtes att uppträda. i Lindner hade lärt sig både att tänka i en viss ordningsföljd och att uttrycka sina tankar klari och tydligt utan både onödiga grannlåter och en lika onödig råhet i uttrycket. En prest, som känner vigten af sitt kall, behöfver ej det förr: och nedlåter sig ej till det sednare; ty man kar vara enkel och dock vältalig och tala ett städad språk, utan att blifva oförstådd äfven af der obildade. Lindner glömde ej ett ögonblick att han va Guds tjenåre, skickad att upplysa och leda sin: bröder på salighetens väg, och detta gjorde at han sökte så handla -och så tala, att han skull vara värdig sin Herre och Mästare och ej ge nom lära eller vandel nedsätta det heliga, väl signelserika embete han beklädde. Han såg om kring sig en massa menniskor, hvars fattigdom hvars bes ändiga strider med svårigheter tvinga dem att rastlöst arbeta för den timliga utkom sten, en gång i veckan samlas i Guds hus, fö att i lugn, i frid och fjerran från bestyren, egn: sina känslor och tankar åt Gud — och, han fanr att hans embete skulle blifva en förbannelse oci icke en välsignelse, om-hans ord icke vore fri dens, försoningens och den himmelska kärlekens han för sin del skulle söka att befria den fängs lade. andens vingar, så att den åtminstone om söndagen skulle vara fri under Guds himmel Deraf kom hans allvar, hans lugn, hans bjertgri pande, men dock enkla predikan, hans värdig: sätt och hans flärdfria tal; men äfven utom kyr kan sökte han verka som prest; han ansag el rket slut med predikan, utan förtsatte sir tjenstgörin MI Det är aturligt att han snart skulle stöta emo en, ock-ånnan, hvars enskilda intressen ej jus