Aftonbladet – 13 januari 1845, sida 2

telsen och sade: Stäng dörren der borta, det blåser häroppe som i en väderqvarn, eller Westerqvist kör ut hundrackan — Anders Larsson skall hålla sina hundar i band — älskelige åhörar, med Guds nåd vill jag nu,, m. m. . Folket hade således en vana att betrakta Guds hus ungefär som n tingssal, :om ej något ännu profanare, och sorlade, pratade, hostade och skrattade i kyrkan utan att bry sig om presten eller hans ord. Man gick i Träleboda till kyrkan myeket derföre, ätt det så skulle vara och för att råka vänner och bekanta samt köpa åtskilligt småplock hos fanjunkaren, som hade ett slags bod innanför krogrummet. Lindners allvar tystade dock församlingens pratlust, hans värdiga sätt -tyglade deras oro, och för första gången på många år firades i Träleboda gamla kyrka en gudstjenst mera än till namnet. j Man såg på den unga presten, att hvarje hans ord utsprang från hans innersta öfvertygelse, och hans predikan var så hjertlig och så konstlös, att äfven den; enfaldigaste måste fatta hennes innehåll, och likväl uppkom ej detta derigenom att han nedsänkte sig till råhet, hvarken i tankegång, bilder eller språk, som så många göra, hvilka önska att blifva förstådda af sina mindre upplysta åhörare. Vi haäfva derföre tvenne slags prestarter: några som egna hela sin uppmärksamhet åt herrskaperna och tro sig göra sig omtyckta derigenom att de insylta Guds ord i en vältalighetens sockerlake, kryddad med romanfloskler och poetiska bitar, hvaremot andra helt och hållet söka öfversätta de heliga sanningarne på ett gement bondspråk och späcka sin predikan med bilder, hemtade direkt ur ladugården eller från krogen. Huru än homiletiken bedrifves vid lärosätena, så får man dock ibland höra predikningar, så till. språk. som tills ideer: och bilder, af den beskaffenheten;, :att man omöjligt kan tro, att den, som förkunnar dem från predik