Aftonbladet – 11 januari 1845, sida 1

——— — —-—i b— i ——— — rÄr— XK— H— gesedan vi sågo hvarandra. Jag minnes med nöje magisterns flit på gymnasium. Det vore önskvärdt att stiftet finge räkna många lärare så utrustade med kunskaper, som jag förutsätter en så skicklig yngling måste inhemtat. Goddag, min kära Drängstedt, välkommen i det vigtiga ståndet; jag väntar mycket af ditt nit. Den tilltalade, en lång person med krithvitt, hängande hår och ett par ögon, som nyfiket betraktade hvarandra öfver näsroten, bugade sig djupt och strök upp luggen, för att ha något att göra med händerna. Drängstedt var nemligen son till en torpare på biskopsgårdens egor, och var således mera bekant i biskopshuset än Lindner. Vid akademien hade de begge kamraterna sällan omgåtts; ty Lindner var icke särdeles road af att höra talas om bisköppen och bisköppinnan, lika litet; som Drängstedt kunde med att Lindner umgicks med valparna och förnämav, och liksom höll sig bättre än andra. Vid akademien hade Drängstedt skött sina studier precist som i skolan, det vill säga. han hade lärt utantill alla kollegier han fick tag uti, och var alltid den tålmodigaste att i regn och slask vänta den akademiska qvarten. För öfrigt lefde han af ett slags malsäck, som han inköpte på torget, rökade Tretton stjernor och läste vid blecklampa; hans rum såg bossigt och osnyggt ut, hvilket ej: var besynnerligt , då två seminarister utom honom bebodde det. . Han var en sparsam yngling af det slaget, som -tro sig spara, i samma mån de hafva dåligt att äta, och tro sig vara flitiga, i samma mån de underlåta att borsta kläderpa De der så kallade pflitiga gossarne på gymmnasierna och vid akademierna äro under