Aftonbladet – 10 januari 1845, sida 1

darra på rösten och titta i faket, -så att du ser rörd ut. Det är otroligt hvad folket tycker om sådant; tag om det der: och en:moder, somvinr svept af ett sorgemoln, nalkas sitt lilla barns graf; hon ser icke glädjens solsken. -Ja, du förstår, allt det der om föräldrar och barn. Jaha, jaha, sade prosten, bara jag får rätt på det: hm bm hm, den fattige, . hm,, nej . en moder, som glad, nej der, var. det inte. Jo,,se här är detv, och nu började. gubben, darrande på rösten: Och een moooder, sooom iiinsveeept i: ett sooorgemöln ralkas sitt lilla baaaarns gradaaf; ska! det vara så?) Ja så, det är bra, min gubbe, låt. se att du kommer ihåg näsduken —— Den gode prosten inöfvåde sig verkligen. bra nog i predikoembetet; men olyckan ville att han varit mathematicus, och som man vet; har den vetenskapen med sig att göra sina dyrkare något tankspridda af sig. Detta var på prostens tid nästan en oeftergiflig pligt; ty att fordom träffa en mathematicus; som ej hvarannan morgör: vände permissionerna alvigt och ej glömde hatten då hån gick ut, var något ohördt. Nu åter äro herrar mathematiei som annat folk. Tiden har förändrat allt; och fastän vetenskapen är oföränderlig, hafva dock vetenskåpsmännen blifvit medborgare och män med sällskapsbildning, ett bevis; att vetenskåperna numera icke äro det de fordom voro, skrinlagda dyrbarheter, som bevakas af eldsprutande drakar, utan fått sig en prägel och gå i verldshandeln: i Då prosten Klasmarkoblef invigd i vetandets mysterier —ty detta famn kunde vetenskapen få den tiden — var bruket att man, som det hette,