Aftonbladet – 8 januari 1845, sida 2

4 vingade fötter, så att det ej flyger, och att den enda trösten är, att vingarne sitta qvar. Lindner gick till adjunkt Wenzel och träffade i honom en vänlig menniska, som med ett slags interesse frågade efter ynglingens ställning, hans vilkor, hans föräldrar, med ett ord, deltog, som det tycktes, i hans öde; men Wenzel var lärare i botaniken och Lindner hade således intet att göra med honom i och för sitt prestkall. Men Wenzel talade vänligt med ynglingen och sade bland annat: Herr Lindner ämnar sig till prest — är det ej så? Jo, herr adjunkt! Jag önskar herrn lyckax, fortfor den gode läraren; men jag tycker mig finna, att herr Lindner icke blir en Guds tjenare endast för bröd — jag hoppas åtminstone, att herrn gör det af en inre drift. Ja, det skall Gud veta! yttrade Lindner och lade handen på hjertat. Godt, herr Lindner! Våra prester i allmänhet veta ej huru oändligt mycket de förlora derpå, att de ej studera naturen; den ärGuds fortsatta, lefvande uppenbarelse 1 tingen. — Det är förunderligt, att man ej vill erkänna, att Guds skapelse är af Gudi, likasåväl som hans uppenbarade ord, att man hellre låter den unga presten läsa och grubbla öfver menniskors uttydning af Guds ord, än att kasta en blick på den oändliga kedja, som Gud sammanknutit i naturen, der man i hvarje länk finner Honom och öfverallt endast Honom, i hans vishet, allmakt och kärlek. Det är besynnerligt, att man ej velat finna, att den äkta naturforskaren, jag talar ieke här om sådane, som blott samla rudimaterier och som sjelfve usurpera detta namn, att den äkta naturforskaren, en, ni vet en, en Linng, en-Davy och många andra alltid också varit djupt religiösa menniskor, visa barn, som med förtroende smugit sig intill modershjertat, intill naturens