Aftonbladet – 8 januari 1845, sida 1

att vara en ärlig, en hederlig, en god menniska, som Stormen var, och en gång kunna dö så full af hopp och förströstan som han. Laga så, min gosse, att du engång, när du dör, om det då sker på halm eller siden, ligger mjukt ändå och glides och hoppas. Adjö med dig, pojke, afbröt korporalen, i hvars djupt liggande ögon en tår höll på att spränga sig fram. Adjö med dig, — se så, marche! Gråt inte mer, det är barnsligt. Adjö med dig och far i Guds namn! Och ännuw sedan -Fredrik redan var långt borta på vägen, såg han den gamle Lind och sin mor stå i dörren och vinka åt sig, och han kände i sitt hjerta, att de stodo der och välsignade honom. En dimmig höstafton reste han-in i universitetsstaden. De höga domkyrkotornen stodo insvepta i töckenmanteln, och ur elt och annat fönster glindrade ett ljus; det var ödsligt på gatorna, och hvart han än såg, kunde han ej vänta att få se ett bekant ansigte. . Andtligen stadnade vagnen framför hans logis. Lektor Klasmark hade nemligen skrifvit åt honom till en adjunkt Wenzel,, som skaffat rum hos hr fågelin, en many som höll studentkasern. Rummet var kallt, och dystert sken det smalljus, fru Hågelin skickat upp. En säng utan sängkläder, några rankiga stolar och ett bord, voro de enda möbler der funnos. Lindner satte sig begrundande deroppe; han hade aldrig kännt sig så ensam, så öfvergifven, som i detta ögonblick. Hans kassa var ytterst liten och var ändå lånad; han stod i skuld för hela femtio riksdaler, han såg blott i en aflägsen framtid möjligheten af att kunna betala dem. Lindner afbröts i sina betraktelser af sin värd,