Aftonbladet – 7 januari 1845, sida 2

gissar Ann nana starr en a ent nana oa på honom, så rodnade han upp till öronen och en inre bäfvan sade honom: allas ögon lita till mig. Han ansåg sig på en gång exponerad till allmänt beskådande och kände i dubbelt mått svårigheten af att röra armar och ben, och så snart det korta samtalet var slut, förfogade han sig till kamraterna och kröp midt inuti högen, för att liksom försvinna ur sällskapets åsyn, Sjeälfva Fredrik, som eljest ej var så blyg af sig, stod denna dag troget vakt vid kakelugnen, med händerna på ryggen, och fruktade att Phiiip skulle draga honom med sig ut på det hala. Han rodnade några gånger då Philip samtalade med sin syster och begge de samtalande på en gång rigtade sina blickar på hans resliga figur, der den stod som en. Apollobild stödd mot kakelugnen. De talade om honom, ganska säkert något godt; men de talade dock om honom, och det var nog att göra honom misslynt. Men det var icke nog dermed; Philip kom till honom och fattade hans hand. Du skall helsa på min mor och syster — kom, Fredrik! de känna dig förut. Fredriks aning hade inträffat, han skulle ut på det hala, skulle tala vid en förnäm fru, med sjelfva baronessan på Klintinge och med en vacker fröken. Han vågade dock icke dröja för att synas blyg, emedan detta just var händelsen, utan tog ett raskt beslut och följde sin vän fram all friherrinnan och fröken. Det är ej möjligt alt beskrifva huru förlägen den stackars gossen var då han stod framför damerna — det var alldeles nytt för honom; men den goda friherrinnan ledde så skickligt samtalet, att Fredrik nåstan trodde sig hafva talat rätt bra, innan han hunnit med mera än sina enstafviga ja och nej, och inom få ögonblick tyckte han det ej vara svårare att tala med sina nya bekantskaper, än med sjelfva Philip. Fröken Julia Nordenstråle var femton ir, ett skönt barn, och liflig och glad, som man bör vara vid den åldern. Etikettens tvangs hade ej ännu gjort henne missmodig och trånghjertad; hon var