Aftonbladet – 7 januari 1845, sida 2

Lektorn tog sig om hakan och frågade slutlisen: Men hvarföre ska vi ha kalas ? ,Hvarförev, upprepade frun. Du kommer kanske inte ihåg, att Wingeltofta och Tranarp är ledigt ? ,Jo visst, men ? Ja visst, det är klart, du skall söka dig till Wingeltofta, och, som du vet, ligger Klintinge der och utgör öfver halfva socknen. Pastoratet äl konsistorielt, och om vi äro artiga mot baronen, så får du hans röster. Jaså, jag skulle då ut och predika, jag ? sade lektorn, som väl för några år sedan låtit prestviga sig, men som aldrig predikat. Ja visst! Får du baronens löfte, så kan dt ju rada upp hvad du vill för bönderna; du ha så många tjenstår och så många lärdomsmeriter att förslaget aldrig kan nekas dig. Gå nu bar: och kläd dig., Den gode lektorn, vand att lyda utan prut efterkom sin hustrus tillsägelse, klädde sig, upp: vaktade baronen, och på eftermiddagen församlade sig herrar lektorer, baronen med fru, dot: ter och unga Nordenstråle, samt dennes kamra ter hos lektorn på te och supe. De stackar: gymnasisterna stodo sammanpackade i en höt mellan dörren och kakelugnen, elier midt för salsskänken, alla tecknade med ett högtidligt allvar på pannan och en hvit halsduk om halsen Det var en lycka att de stodo så nära skänken emedan detta förhållande gaf taflan något mer: lif och rörelse; ty pigorna hade beständigt någo att uträtta, alt hemta på eller i denna möbel och hvarje gång måste de unga gästerne ömsa plats för att tillåta dörrarne att öppnas. Der unga Nordenstråle var den ende, som gick fri och ledig omkring i rummet, och litet hvar blant kamraterna ansåg honom för en lycklig menniska som så der kunde exponera sig för allas blic: kar. Om någon annan skulle fram för att svar: någon lektor, som i förbigående kastadefut en frå