Aftonbladet – 7 januari 1845, sida 2

mjukhet för allt stort och lysande, ett slags tvunget kamratskap mot jemngoda och någonting faderligaktigt mot underordnade. De innesittande läskarlarne känna med sig en viss svaghet, som gör att de sökastöd utom sig, och om man observerar på dem, söka de alltid ut sig en hustru, hvilken kan, som man säger, ställa och styra, så att mannen hvarken behöfver sköta den inre eller yttre ekonomien. Detta hade icktor Klasmark äfven gjort, och fru Klasmark var derföre i hela staden känd såsom en manlig själ, en vilja, som gjorde lektorns inblandning i hushållsaffärerna rent af onödig, derföre att den blef omöjlig. Men lektor Klasmark sökte äfven upp stöd utom huset, och dessa stöd voro alla med stjernor och band, titlar och rang begåfvade personer. Det var visserligen icke något lycksökeri hos den gode gubben, som tvingade honom att kläda sig i kaftan och putsad och nyrakad uppvaktav hvarenda betitlad person, som kom till staden, det var tvertom ett slags hjertskrämsel för en sådan person, ett slags ormtjusning, som inverkade med dragningskraft, fastän mannen bäfvade och darrade då han stodinför gynnaren, liksom en sparf inför en skallerorm. Då bugade och krökte sig den lille lektorn som en mask, och hela verlden trodde att han var en lycksökare, då det egentligen ej var annat, än att hans hjerta satt uppe i halsgropen. Nu var det kalas, riktigt kalas hos lektorn, och det af en alldeles egen orsak. Gamle baron Nordenstråle hade kommit till staden, och gubben Klasmark satt i nattmössa och nattrock vid sitt bord, omgilven af böcker och ett par bundtar gulnade dissertationer, då hans hustru inträdde och sade: Klasmark, du får lof att raka dig, ty vi ha främmande i afton, och du måste sjelf gå till baron Nordenstråle, som tagit in hos Grönlunds, och bedja honom hedra vårt hus med sitt och sin familjs besök.