Aftonbladet – 4 januari 1845, sida 3

Cckså icke misstöga sig öm den betydelse, förkläringen måste tva 1 afseende på rigtninzen al re? formen, Den som hyser något tvilvel i detta länseende behöfver blolt fråga: hvilka delar af representationen är det som Påfordrat, och hvilka som visat sig obenägna mot reformen? Hvilkendera af de motsatta meningsfraktionerna fann sig belåten, och hvilken träffad och bestört öfver Konungens rådgifvares förklaring? Svaret på dessa frågor lemnar äfven ett tillräckligt svar på betydelsen af förklaringen. Att åter antaga, det rezeringens innersta mening med dess afeifvande hade varit, att afspisa hela landet med en tom fras, på hvilken sedermera skulle följa antingen alls intet eller ock något sådant, som vore aldeles stridande mot allmänna tänkesättet, det hade varit ett hyckleri och en machiavelism, hvilken så helt och hållet strider mot Konungens öppna och hederliga karakter, att ej ens det minsta rum finnes för en sådan tolkning. Det är således lätt att inse, det den ifrågavarande förklaringen sticker starkt af emot Postoch Inrikestidningens stränga konservatism, på samma gång, som man häruti har en naturlig förklaring på adjutantens höfligt uttryckta förargelse (det torde för riktighetens skull tillåtas oss bibehålla denna benämning såsom en nätt synonym med ordet medarbetare, serdeles i ett officielt blad, utan afseende på om en verklig adjutant skrifvit artikeln). Skulle man likväl ännu efter allt detta tvifla på oberoendet, så behöfver nan, för att fullkomligt öfvertyga sig derom, blott läsa ett temligen groft utfall i ett sednare nummer af Posttidningen emot hr brukspatron Petrå, Utan att behöfva taga i betraktande den omständigheten, att åtminstone två eller tre af hrr statsråderne äro personligen ganska nära bekante och gamla vänner ull hr Petrö samt att han visserlig sen varit långt ifrån att ställa sig b någon fiendtlig position till den nuvararande regeringen, utan tvertom vid många tillfällen under denna riksdag yttrat sig med välvilja och tillgitvenhet i afseende på densamma, så hade visserligen icke regeringen, om Postoch Inrikestidningen redigerades under dess inflytande, tillålit sig den taktlösheten, att låta i en sådan ton behandla en man, som ingen i alla fall lärer kunna bestrida, att genom sin stora taHang samt den ihärdighet och allvar, hvarmed ban följer ärenderna, vara en al de utmärktaste ledamöterne ej blott inom sitt eget stånd, utan i hela representationen, — och alldraminst hade det väl då kunnat tilldraga sig, att Postoch Inrikesudningen ett par dagar efter det hr Petre varit linviterad till middag hos Konungen och Hans Maj:t en längre stund samtalat med hr Petrå, inIgalunda otydligt förrådt ett dåligt lynne öfver att ; detta Konungens samtalande med hr Petr i en i lannan tidning berättades. En och annan skall möjligen tycka, att vi alltför länge uppehållit oss vid dessa omständigheter, hvilka visserligen äro bisaker i det stora hela, -Imen vid närmare eftersinnande torde man likväl -linse, alt det för den framtida tydningen af vissa flfenomener inom pressen är nyttigt att veta, huliru man bör betrakta Postoch Inrikestidningens a jtrosbekännelser, och derföre har det icke kunIl nat vara utan intresse, att genom Postoch inn Irikestidningens egna artiklar blifva öfvertyg gad, a latt det omtalta oberoendet verkligen är alldeles fullständigt. Detta fägnar oss för öfrigt, dels för tldiskussionens skull, som härigenom blir mycket friare, dels ock för regeringens skull, emedan, njom det någongång i en framtid skulle hända, -Ihvad som väl icke är troligt, men icke heller -Jalldeles omöjligt, att Postoch Inrikestidningen s råkar dumma sig, så är han dervid att betrakta alendast såsom en af oss andra, med ett ord, en vanlig menniska, utan någon annan auktoritet än ;snillets och smakens, som naturligtvis tillen viss Jgrad åtföljer svenska akademiens priv ilegium ext,!elusivum. Sedan denna lila episod om det lyckliga obela roendet härmed är undangjord, finne vi en tjen,lig öfvergang att återkomma till hufvudföremåler le för dessa betraktelser, uti det uttryck, som tycot kes utgöra egentliga kärnan af det officiella bly 1 ldets programm, nemligen att Regeringen ej bör on klandras, utan berömimnas för det den ställt si o-lulom partierna. Det är onekligt att denna fra n låter mycket vackert in abstracto, så vida ma ns dermed menar att vara opartisk, alt endast låt pt leda sig af skäl och reson och grundsatser, sam icke förbise dessa af partisinne. Den kan d erlicke nog högt lofordas och rekommenderas. Upp an ställd åter, såsom här skett, till en motsats emo PTT a mr Ren rn a en ARR SRRN REA ns vinna my cket intresse genom ctt godt utförande IA or ar Ör So FE ot