iigen från hundrade munnar. Hon nöjer sig säled icke med blotta löftena om reformer, utan fordra deras skyndsamma verkställighet, alla på em gång och helst inom ett par månader. Fara värdt är likväl, att dessa radikalismens pretentioner med bästa vilja i verlden för närvararsde icke kunna tillfredsställas; ty ett är att vara ytterligt liberal i tänkesätt och prat, — ett annat att sätta theorien i verket. Med det sednare hafver sig icke så lätt, och man har allmänneligen gjort den anmärkningen mot alla Länders Radikaler, att så snart fråga blifvit om att gå from sounds to things, så snart de fått styrelsetömmarne i sina händer, så ha de stätlt redlösa och handfallna vid verkställigheten. Och Sveriges göra visserligen intet undantag från regeln. Emellertid blir ropet från det radikala lägret allt mera högljudt och låter bestämdt icke stilla sig förr, än koryfrgerne, rtadikalismens härförare blifvit anlitade, och fått försöka sig att draga skutan upp på det torra. Detta: försök återstår, men det syckes som det varit politiskt klokast, att genast, pså godt först som sist kasta sig i armarne på härhöfvidsmännen, eftersom Sverige i allt fall synes oåterkalleligen vara dömdt att genomgå denna kris. Uppskofvet, långt ifrån att gagna, måste tvertom skada; ty då nsan redan ohjelpligen skiljt de sansadt konservativa och stilla i landena fråm sina fanor. och den dagligen sig uppenbarande ljumhetem från de liberales och radikales sida otvifvelaktigt kommer att tilltage i brist på resultater i stort, blir hvarje uppskofsdag af menligt inflytande för reformernas stora sak. Från begge lägren, de radikalesx så väk som de konservatives, längtar man efter hjekarne i pjesen, och fnyser åt Fiygel-Adjutfanterne och gemene man, bestämde i allv fall att offras vid! första batalj som kommer att Ievereras. Hvarföre då detta uppskof? Hvarföre ej nu till Premier-Mimister och Konselj-Presideat inkalla Herr Expeditions-Sekreteraren Richert, dee af alla färger erkände General Fältmarskalken för Sveriges radikala härskaror? Det är otänkbart att: han. kunnat säga nej åt ett sådant anbud. Hans öra. och medborgerliga rykte förmena honom: det. Hr Richert bar icke allemast inom den kriminella. och: civila lagstiftningens emråde, utan äfven i de fiesta politiska och statsekonomiska frågor af vigt otfentligen uttalat sina ultraliberala åsigter: han ätvjuter af all Sveriges radikalism det mest odelade anseende, ja är den idol, till hyilken radikalerne blicka opp med: föströstan och förtjusning såsom. till Fäderneslandets: räddare. Det är hans pligt,. hvarken mer eller mindre, att sätta sina theorier i verket, ställa sig i teten och lotsa statsskeppet fram. till det: radikala målet, om Chefskapet blir henom tilbjudeti Det vore feghet att draga sig undan, när det gäller, helst om han egt sig: öppet att välja manskap till den öfriga besättningen. Antagas måste derföre att Hr Ricbert äfven denna gången, d. v. s. änvar icke blifvit anmodad att inträda i Konungens konselj. Och det är stor skada. Vid hans. sida hade Sverige säkerligen fätt skåda Hr Brukspatron Petre, Hr Grosshandlaren Schartau, Hr Doktor Ödmann, Hr Grefve David Frölich, Hr f. d.. Rektor Almqvist, Hr Boktryckaren Lars Hjerta, med: ett. ord de ypperste radikaler. landet eger, och då först hade man en gäng i tiden kunnat komma på klar fot med desse Herrar, fått se hvad de duga till utom tribunen och kathedern, inskränkta från stora ord till stora hkandlingar. Till dom puskterms som nu är påpekad, komma vi, det är säkert, så vida inga underverk ske i solen eller månan. Men ännu en gång: hvarföre-ajournera den oundvikliga marchen ditåt?. Icke är det nöjsamt på någondera sidan, att fortfarande vandra i den grå skymningen! Ett nytt oppslag, en ny venster-sväng, och det med Besked, väntas alltså. oförtöfvadt. Sic itur ad astra!. Läsaren lärer nog sjelf inse, att denna artikeh icke behöfver några kommentarier, hvarken i afseende på den ton hvari artikeln är hållen, eller: den blandade hotelsen oeh smärtan i uttrycket, att man — märk väl hvad som menas med. detta ordet man — redan ohjelpligen skiljt de: sansadt konservativa och stilla i landena från sina fanor, eller den sista slutstrofen. Vi göre således blott den anmärkningen, att, om Biet trott sig spela styrelsen ett rätt stort spratt med att hänföra styrelsens ledamöter till den liberala sidan, så hafva styrelsens ledamöter deremot icke skäl att vara missnöjde med det vitsord de fått genom denna benämning. JL äg RM AAA