JM 64 Storm var en redlig soldat, som der hemma hade hustru och barn och en treflig stuga utmed landsvägen. Den hederlige Storm hade varit troheten sjelf och tapper ända till oförvägenhet, då frågan var att försvara dethan trodde vara rätt — och nu låg den redlige kamraten på tälthalmen och lifvet förrann droppe efter droppe ur hans ådror och, blodet letade sig genom halmen ned i jorden och försvann utan spårp men ännu lefde anden inom det bristande skalet och ville, innan han skildes härifrån, bedja och söka tröst i religionens armar. Presten inträdde i tältet, der den dunkla lampan hängde flämtande på tältstången. Han nalkades den sjuke; men Lind satte sig, genombäfvad af smärta, ned vid tältdörren och betraktade stum scenen. Presten talade sakta till den döende, och denne blickade med from tillförsigt på den talande, liksom på ett högre väsen än han sjelf. Der,, sade gamle Lind, och hans öga blixtrade af förargelse, der satt presten och gycklade och talade tröst för min hederlige kamrat, under det hans tanke hängde qvar vid kortlapparine borta hos kapten Spaderhjerta; det förargade mig in i själen.n i Presten fullgjorde sin embetspligt mycket knapphändigt och gick sin väg, beledsagad vid affärden af den döendes fromma förtröstan och Linds förakt. Jaså Stormp, yttrade Lind, sedan presten gått. nu har du fått nattvarden. Gud gif dig frid : din sista stund! — Det lider med dig, Storm; är du nöjd att dö? ,Ja, käre Lind, hviskade den döende; men