Aftonbladet – 2 januari 1845, sida 1

att åter i tre år tjena Kongl. Maj:t och kronan. Men gubben Lind, som sent gifte sig, och som ej hade mer än sin Fredrik, hade funderat ut att sossen skulle studera och bestämt honom att blifva jurist. I allmänhet önskar denna klass menniskor, i händelse de vilja låta sina barn gå ur sitt stånd, att desse må blifva prester; derföre att presten vanligen är den, som bonden anser stå högst på bildningens och ärans spets; men gubben Lind hade en annan åsigt, och det derföre, att hans rogementsprest en gång kommit att försynda sig mot gubbens känsla. Det gick aldrig ur honom, sade han — och i sjelfva verket visade hans handlingar, att så var. Det var i finska kriget en gång Lind, den tiden unga karlen, åtföljde en transport, som under vägen angreps af ryssarne; det blef en kort, men häftig skärmytsel, och svenskarne slogo sig igenom med förlusten af några man döda och sårade. Bland de sednare befann sig äfven JM 64, Storm, som, lla blesserad, inbäddades i en af transportvagnarne och fördes till lägret. Der satt Lind, på vagnen, bredvid sin vän, och sökte att förbinda och hjelpa honom; men det ville ej gå bra, och vid framkomsten till lägret var Storm så nära löden, att han bad att presten måtte kallas. Lind ilade till prestens stuga, ty truppen var förlagd i en by; men pastorn var ute och måste appsökas i någon af de andra qvarteren. Ändtlisen återfanns regementspastorn i kapten Spaderijertas logis, sysselsatt med spel. Lind steg in i rummet, som var uppfyldt af .obaksrök och punschångor, och gjorde ställningsteg: Herr regementspastor! jag får rapportera, att 8 64 Storm blifvit svårt sårad, håller på att