Aftonbladet – 2 januari 1845, sida 1

Gymnasium i IL. var för 30 år sedan precist lika till utseendet som nu. Det är möjligt, att det blifvit något gråare på denna tid, men för öfrigt har byggnaden bibehållit sin betänkliga min och tittar lika skumögd genom de små rutorna, nu som då. Den tiden var Fredrik Lindner gymnasist, en glad ungdom, som blott tänkte på att en gång kunna komma hem till sin far, såsom en välbeställd vice häradshöfding. Lindners far var korporal Lind vid öfverstlöjtnantens kompagni, en hedersgubbe, något sträf af sig till sitt yttre, men likväl en af dessa kaktusarter i andens verld, som bära tusen blommor mellan taggarne och derinnanför en vek, saftig stam, som beständigt är grön. Gubben Lind bodde i sitt lilla torp, ty så gammal han var, omkring sina sextiofyra år, och ålderdomen tager fort på en soldat, ville han tjena qvar, och kapten hade ej hjerta i sig att säga till den gamle bussen: Lind, du skall taga afsked. Vid hvarje generalmönstring kom gamle Lind fram med geväret på axeln, han hade intet att klaga och intet ätt begära, och då generalen sade: Är du ännu lika kry, gamle Lind? svarade korporalen, som ett eko: Ja, som ett vinterny, nådig general! och dermed troppade han af, för