Aftonbladet – 2 januari 1845, sida 1

svettades för sin lexa, och hade icke en aning om den mäktiga ande, som lefde inom honom — nu tillhör detta namn hela den vetenskapliga verlden och blir qvarstående i historien —; och här ett annat namn — äfven detta känner jag: den, som här inskar det med sin pennknif, blef en stor man, äfven han. I den jisningsprocess, som föregår hvarje social förändring, bilda sig infusorier, politiska lycks-riddare, som vexa och frodas under samhällets ättiksjäsning, och som lefva hastigt och hastigt försvinna, emedan deras tillvaro just betingas af jäsningen, och som dö, då tiden genomgått sin evolution och kommit på den punkt den skulle komma. In sådan var den, som här skar namnet, han blef en politisk storhet, han lefde och förtärdes al ärelystnad, och då han dog, lågo ordenskedjor och stjernor från alla länder på hyenden omkring hans kista; hans serafimerbegrafning var ståtlig, åminnelsetalet blomsterströdt, och mannen glömd i samma ögonblick mullskoflarne slogo mot locket och hans krossade vapen i bitar ströddes omkring kistan. Men här står också ett namn — äfven det känner jag — men ej många utom mig. Det var en from själ, en oskuldsfull ande, denne man; han ensam kanske anade sin framtids herrliga verkningskrets, emedan den berodde på honom sjelf. Han dog som fattig landtkomminister; inga stjernor lågo omkring hans kista; men också bundo honom inga band, då hans frigjorda själ for ditöfver; han efterlemnar intet namn —L historiens blad skola aldrig nämna honom — och dock har han gagnat mest och trognast af dem alla spridt sin andas ljus ibland bröderna. Så hafva hundrade och åter hundrade utgått