Aftonbladet – 31 december 1845, sida 2

damöter mycket att fundera; dock — ju mer de grubblade, desto svårare hade de att reda sig ur mörkret. Flaugberger hade förklarat, att han dödat sin vän, i det han mot dennes bröst afsköt den laddade pistolen. Han hade till domstolen öfverlemnat mordvapnet; hans egen angifvelse, den oförställda berättelsen om hans brott samt hans brinnande begär att med sin egen död få gälda det, lemnade ju intet tvifvel öfrigt om sanningen af hvad man redan trodde sig veta. Imedlertid visade den dödes bröst intet tecken till blessyr. Ett enda sår fanns på hela kroppen, och detta sår var på ryggen. Under obduktionens fortgång fann man en kula i bröstet, men till råga på allt mörker, var denna kula alldeles för stor, för att gå in i pipan af Flaugbergers pistol; man såg tydligen att det omöjligen varit den, hvarmed detta vapen varit laddadt. När man meddelade Flaugberger alla dessa iakttagelser, sade han sig icke kunna begripa, eller i ringaste mån förklara dem. Han vidhöll sitt påstående att hafva skjutit sin vän i bröstet, samt att mordet verkställts just med samma pistol, som han åt domstolen öfverlemnat. Ovissheten ökades och hemligheten blef allt mera ogenomtränglig. Slutligen lät man, i den trakten af skogen, hvarest mordet skett, anställa en undersökning, då i ett af träden en kula påträffades, hvilken fullkomligt passade till Flaugbergers pistol. Huru skulle man reda allt detta? — Domstolens ledamöter befunno sig i ett outsägligt bryderi och Flaugberger begärde enträget att få dö, men man afslog, tills vidare, hans begäran. Slutligen erhöll man ett oförmodadt ljus i detta mörker. En bandit, vid namn Willem, som under den tid Flaugberger sutit arresterad, blifvit 2ripen och dömd till döden, anhöll att före sin dödsfå lemna några upplysningar och berättade följanile: