Aftonbladet – 31 december 1845, sida 2

Domarena, ovana vid en så medgörlig brottsing, kallade honom inför rätta, afhörde hans becännelse och dömde honom, enligt hans egen åstundan, till döden. Men dagen före den, då afrättningen skulle ske, ick en af domarena samvetsqval, öfver att hafva lömt så ytligt. Han gick till sina medbröder och sade: Vi hafva till döden dömt en man som anklasar sig sjelf för ett mord; men hvem öfvertygar oss att denne man icke är rubbad till. sinnena, eller att han, ledsen vid lifvet, anropar oss om döden, då han icke vill eller vågar med egen hand afklippa sin lifstråd? Men man har ju sett Flaugberger och Blockmull tillsammans vandra ut genom tullen; de hafva båda gått in i skogen; ett pistolsskott har lossats; Flaugberger har ensam kommit tillbaka ban har anklagat sig såsom sin väns mördare och Blockmulls lik har ju funnits i skogen, hvareftei det blef tillbörligen begrafvetp. Alla dessa omständigbeter äro talande, nästan öfvertygande bevis, det medger jag; men, förrär vi låta afrätta brottslingen, böra vi dock, oaktadi hans bekännelse, anställa en nogare undersökning alldeles som man annars plägar göra i dylika fall ty vi måste skaffa oss full visshet om hans brottslighet. De rådfrågade domstolsledamöterna gillade medhrodrens förslag. Flaugbergers afrättning uppsköts, oaktadt hans yttrande om onödigheten a detta uppskof, som, enligt hans mening, endas tjenade till förlängande af hans qval, och en ordentlig och noga undersökning sattes genast : verket. Blockmulls lik uppgräfdes och undergick m behörig obduktion, i närvaro af flere, de skickli gaste läkare. Men då framtedde sig tvenne besynner SV ständigheter och en ogenomtränglig hemlighåt bö jade omgifva hela saken och gifva domstolens 16;