Aftonbladet – 30 december 1845, sida 1

som nyligen uti en process, som han utfört, rö rande en fru, som öfvergifvit sin man, funnit de skönaste ämne att på det mest hänförande säti deklamera emot otrohet inom äktenskapet, va för närvarande Zoes lycklige tillbedjare. Jag vå sar icke att skildra för er Franchemonts kärleksdruckna tillstånd, då han befann sig i en säkel och odelad besittning af sin klenod. Af alla dramatiska författare begärde han roler för Zoe, hos alla journalister, som han råkade, var han enträsen att få artiklar, rörande hennes förträflliga spel; intet syntes honom omöjligt för Zoe, och han skulle af kärlek till henne icke hafva tvekat. att blifva en falsk myntare, om icke lyckligtvis hans klientor fört penningar till honom i öfverlöd. Med all häftighet och sorglöshet öfverlemnade han sig åt den passion, som fängslat honom. Hos Zoe glömde han sina studier, sina rättegångshandlingar, till och med nationalgardet, och — — in hustru. Hans hustru? frågar ni. Ja, han var gift, och sanska ordentligt gift inför lagen och kyrkan. Detta giftermål var i början värdigt all den poesi, om tillhörde den salong, inom hvilken det blef lutet. Ömt förälskad i sin Leontine, som hade nedfört en betydlig hemgift, öfverhopade han ienne med alla smekmånadens artigheter; så ofta an kom hem, tycktes frånvaron hafva fördubblat ans låga, hvilket bevisade sig af hans ömma mekningar och passionerade tal, och Leontine, om. satte hela sin lycka deruti att vara älskad, notsvarade hans känsla med den rena låga af en ärlek, som förmår att bemäktiga sig hjertat för ela lifvet. Hon upphörde icke att öfverhopa hoom med alla bevis af äktenskaplig ömhet, ända Il dess hon var viss att för alltid hafva fängslat onom. Då hon kommit till denna öfvertygelse, ehandlade hon honom deremot som en byggnad, m hvars fasthet man är fullkomligt säker, och ;r hvars bibehållande man ej behöfver vidare påosta något. Sålunda trodde äfven Leontine, att