Aftonbladet – 30 december 1845, sida 1

LEKTIONSTIMMAN. AF W. A. GERLE. I. Det som jag nu vill berätta, hörer icke til romanens gebiet, inom hvilket dolken upplöse) alla hindren och åstadkommer katastrofen på et för läsaren öfverraskande sätt. Det är helt enkel en händelse ur det inre husliga lifvet, som för kort tid sedan inträffat i Frankrikes hufvudstad och som gjort sensation i ett par salonger. derstädes, ehuru den icke blifvit allmänt bekant; ty) de båda partier, hvilka den rörer, iakttogo ett försigtigt stillatigande. Äfven mig blef den be rättad under det vilkor, att ej omtala den. Likväl drager jag icke i betänkande, att nu låta trycka den, emedan jag tror, att de personer, hvilka historien rörer, sjelfvå hafva glömt den, och skola då jag för mina läsare framlägger diktade namn. knappt igenkänna sig sjelfva, huru trogen målningen än må vara. Hela Paris observerade för få år sedan på hulfvudstadens teatrar en ung flicka, som utgjorde ett juste milieu emellan aktris och kompars, mera utmärkt genom sin retande skönhet än genom sin talang, hvarföre. man också ofta visade henne för publiken, men sällan använde henne i några vigtigare roler. Hennes namn var Zoe. Snart fick. man se Zoe bära klädningar och shawlar af en bländande prakt, hvilka omöjligen kunde vara frukter af hennes ringa lönevilkor. Men snart spred sig ett ljus emellan kulisserna, som upplyste, att Zoes tillgångar kommo från högre regioner än skådeplatsens, och att en ung advokat förvandlade sina pennor till dyrbara plymer, sina protokoller i sidenstycken och sina stämplade papper i de kostbaraste indiska musliner, för att samt och synnerligen lägga dem för den sköna Zoes fötter. — Och hvad man berättade, var sanning. Franchemont, den rike och aktade advokaten,