Aftonbladet – 30 december 1845, sida 1

tadt det helt och hållet var författädt på det språk, som man endast kan tillåta sig. emot en öfvergifven qvinna. Det stod deruti att läsa, huru hans ädla hjerta (skrifvarens. hemligen) förstod att värdera en såden ädelsten, och skulle förr upphöra att klappa, än att göra det för henne; men Leontince var alltför oerfaren att veta, alt vår tids galanter sällan gifva uttryck åt sina önskningar, der de veta, att man och hustru ännu inbördes ömt älska hvarandra; men om mannen börjar att försumma sin hustru, då lura de liksom räfven, då han vill knipa hönan, och hålla den förfördelade hustrun för en-god pris. I denna belägenhet tyckte den unge skrifvaren sig nu finna Leontine, och hans kärleksförklaring borde hafva tillräckligt upplyst henne omihennes tillstånd; men redligheten har det gemensamt med enfalden, att den icke förstår hbalfqvädna visor. Dock nådde snart ryktets echo äfven Eeontines öron; och nu, J fruar, J, som älskat, till eder vänder jag mig, ty J skolen begripa den arma öfvergifnas belägenhet, då hon rycktes ifrån sin illusion. Kärlek, skam, stolthet — ty hjertat innehåller allt detta — beherrskade vexelvis det bedragna hjertat. I början ville hon dö, och beredde sig dertill; men snart besinnade hon sig. Det vore svaghet, ja feghet, att lemna sin medtäflarinna slagfältet; dessutom hade lifvet vid hennes år ännu så mycket behag, och det vore möjligt att den otrogne, hvilken hon ännu alltid älskade, kunde ångerfull samt med blygsel och förvirring återvända till henne. Vid denna tanke syntes en högre ingifvelse inspirera henne, ctt leende smög. sig öfver läpparne, hon reste sig och gick ut. I. På Ruc de la paix kastade alla unga och många samla herrar längtansfulla blickar på en clegant våning med fem gröna jalusier. Då klockan hade slagit tre, öppnade en liten hvit hand den medersta jalusien, och den förbigående, som nyfiken