Aftonbladet – 30 december 1845, sida 1

hon icke behöfde göra något vidare för att åt si bibehålla sin makes kärlek, såsom sin obestridd egendom. Franchemont måste finna sig i dessa tingen vexling, och ändtligen kommo makarne utan inr oroligheter, utan storm, på den punkt emellan ha och kärlek, hvilken har alldeles samma utseend som likgiltighet. ÅA Leontines sida hade ömhete: alls icke minskat sig, men hennes beteende mo hennes man hade icke mer samma liflighet, sön förut. Hon syntes ljuft låta vagga sig i sin lyc ka, och -slutligen inslumra. Detta tillstånd syn tes henne nog; ty, man må säga hvad man vill så tror jag, att qvinnorna hafva mera känsla äl förstånd, och blott deras hjerta är förnöjdt försumma de. -allt det öfriga. Men den bäftig och passionerade Franchemont, som i början trod. de, att han ganska väl kunde umbära sin Leontine glödande kärlek, kände snart, då densamma af. svalnade, på tömheten i silt inre, att en annan: kärlek var ett behof för honom.Irån detta ögonblick betraktade han aktrisen med större uppmärksamhet, och sålunda inträffade det, att Zoc intog deh oskuldsfulla och på sin man förtrö stande Leontines ställe. Jag vill icke påstå, ati Zoe fullkomligt uppfyllde det tomrum, jag föru omtalat; men hon var för Franehemont detsamma, som en ofullkomlig måltid är för en uthungrad menniska i krig eller hungersnöd. Den ni rer icke, men den gör fyllnad. I fullkomlig förtröstan på oförgängligheten aj en kärlek, hvaraf hon hvarken gaf eller erhöll några bevis, hörde Leontine länge icke något a! det larm, som Franchemonts förbindelse med Zoe förorsakade. Hvarken hennes medlidsamma vänners sardoniska miner, eller hennes kammarjuhgfrus leende, och icke en gång portvaktarens försmädliga blickar, kunde i ringaste grad väcka hennes uppmärksamhet, och cj en gång det bref, som hennes mans förste skrifvare vågade adressera till henne, kunde öppna hennes ögon, oak