Aftonbladet – 24 december 1844, sida 2

De bådo tillsammans vid liket; sedan gingo de. — Var så god, herr grefve,, bad munken, och gör med mig ännu en liten utfart, för att i den friska höstluften och under den öppna himlen skingra de mörka bilderna af hvad sig nu tilldragit. Äfven jag hade ämnat bedja er, att göra mig sällskap på en sådan färd och dervid blifva min säst, svarade den artige portugisen. Fara vi till Malamouo? frågade munken; vid Murazzi skall utsigten åt hafvet vara så skön och storartad ? Befall öfver mina gondoli.rer, efter behag, svarade Ribeira. De talade föga under den långa öfverfarten. Ankomne till jättedammen, som afhåller det stormande hafvet från det sköna Venetia, vände munken sig emot de skummande vågorne, som slogo högt opp utur den vilda bränningen, och framdrog utur sin kåpa en ring. Högtidligt sade han: Detta guld, af himlen förbannadt, har den olycklige syndaren, hvilken i sitt djupa armod icke kunnat skilja sig ifrån detta pris för sin missgerning, öfverlemnat till mig, såsom den enda möjliga vedergällning — denna olycksaliga klenod skall icke mera reta till brott och störta någon i förderfvet. Jag sänker den i den vilda böljan och beder Gud, att Han måtte förbanna denna ring i hafvets djupaste afgrund. Mäktig är syndens förbannelse. men ännu mäktigare Herrans barmhertighet! Med tårar i ögonen gal Ribeira tillkänna sitt bifall. Ringen for hvirflande i vågen och til hafvets botten. Nu,, sade den ädle munken