Aftonbladet – 24 december 1844, sida 2

vet och på några usla lumpor låg den sjuke, skakad af frossa; men febren vek för ett ögonblick, då markisens slocknande ögon igenkände munken, hvars anblick gifvit honom dödsstöten. Det är Hallweil! ropade han; förföljer du mig äfven på dagen, oförsonlige ande? — Hans röst förföll till ett doft, afbrutet qvidande. — Men munken kniböjde vid den förtviflades läger och bad: frid vare med och öfver dig!) Ribeira kunde äfven icke berömma sig af sitt lugn, under det han uträttade sitt ärende i dogens palats. Han ångrade bittert, att han meddelat munken sin hemlighet. Hvad kunde han vänta af markisens argaste fiende? Han gjorde sig icke stor förhoppning på den förre soldatens och duellantens af profession sjelfbeherskning. Knappt hade han slutat sin angelägenhet i palatset, förr än han begaf sig till Rivan och derifrån till markisens usla boning. Ribeira kände den och hade ofta låtit ditbära kärleksrika gålvor Med klappande hjerta ankom han dit. Ofveralli stilla och öde. Endast den gamla Brigittas qväfd: Isnyftningar bemärktes genom den halföppna dör ren till kojan, der Carlo låg Ribeira inträdde — och fann en död, den gråtande och en and lig, som välsignade den aflidne och tröstade der sörjande qvinnan. Han är hängången, försonad och ångerfull tröstad af min förlåtelse, sade munken allvar ligt och underbart hänförd. Jag har pjutit mit lis skönaste ögonblick och går sjelf upplyftac och helgad från detta smärtans läger. Gud ha i sin barmhertighet slutat hans jordiska lidande och gifvit mig den oföränderliga läran, att hvarjt synd äfven här nere medför sin vedergällning.