järes nära derintill uppslagna disk: ,Svågert en bägare af det starkaste! bad han med en bruten slämma, beständigt stirrande på munken, som Ilade medaljen ifrån sig. ; Svågern — alla Venetianer af ringare klassen äro svågrar och bröder — uppfyllde grannens önskan och gaf honom af sitt starkaste Rosoglio. De darrande händerna kunde knappt föra bägaren till de bleka läpparne. Hans knän darrade och, såsom förvandlade till glas, stirrade de stela ögonen. på. nunken, hvilken medlidsamt sade till grefven: Den arme juden, eller hvad han kan Vara, är. visst behäftad med falandesot.: Låtom oss gå. Jag ser ogerna de rysliga anfalten-af denna sjukdom.p. ; Ja, Ja, vi gå sade Ribeira hastigt och gick bort med munken. Först vid dogens palats hemtade Riheira?andan och sade: Jag måste dit upp i angelägenheter. Får jag återse: er, min fader?) Jag, kommer att öfver morgöndagen dröja här i svår ordens hospitium och uppvaktar er ännu on gång) svarade munken. Deltagande tillade ban: Det gör mig ondt; att jag gifvit er antedning att besöka den lemnade platsen. Ert ansigte är alldeles förstäldt. Ni intogs af mera vämelse och fruktan än jag, vid det uppträde, hvarill den eländige, smutsige penningförsäljaren beedde sig. i Häftigt skakade Ribeira munkens hand och tod färdig att inträda i palatset. Men — såsom vore det honom omöjligt alt tillbakahålla hvad som sväfvade på hans lunga, återvände han och viskade munken i örat: ,Jag kan ej längre föriga det... Den der usle, jemmerlige gamle, redsjunken bland menniskovarelsernas drägg, är . . ned ett ord: hi har nu sett markisen af Aromhes! Det öfriga skall ert hjerta säga er:..) Ribeira försvann nu! under portalen. Munken tod medvetslös, i sig sjelf försjunken, på piazzetan. Det döfvande larmet omkring honom märkte