Aftonbladet – 23 december 1844, sida 1

Mycket rätt, svarade grefven, ganska orolig Först för kort tid sedan har min herre och konung lagt en grefvekrona till mitt vapen och benådat mig med ett lysånde länseHer familjnanmn. Kände ni mig i Wien, vördige fader ?) Munken var en välfödd figur, med nästan skalligt hufvud, blekt ansigte och blå, oroligt stirrande ögon. Omkring den breda munnen låg ett besynnerligt uttryck ; något befallande och djerft, som icke syntes öfverensstämma med hela gestaltens i öfrigt så ödmjuka hållning. TLikväl tycktes uppriktighet uppenbara. sig i hans drag. Han syntes vara omkring 40 år och haltade märkligt på ena foten. På hans panna och högra händ voro stora, nu mera igenyuxna skråmor och. ärr. Sedan Ribeira noga beskådat munkens ansigte, sade han: Om icke er klädnad förde mig vilse, skulle jag nästan taga er för en kavaljer; med hvilken jag en gång mindre vänskapligt sammanträffat ?) Ni irrar er icke, svarade munken hastigt. Jag kommer, drifven af ånger; att afbedja en svår förolämpning, som jag emot er begått. Jag var en gång grefve Hallweil, Clemens Ferdinand, löjtnant vid ett bölimiskt regemente .. Aha afbröt honom grefven och ladeleende handen på hans axel. Ni är alltså den, hvars skarpa klinga behandlade mig något oömt i Wien — och ni kommer — att be mig om förlåtelse — i dessa kläder — vi äro ju icke i karnavalen? Ö nej, ers excellens, svarade munken, med bittert allvar, denna kåpa är en helig klädnad och icke en gycklande pajazzos mantal. Hr grefve, mina dagar äro icke mera den obetänksamme