Aftonbladet – 21 december 1844, sida 1

skulle väcka någons missnöje, hade jag innehålk dermed. Tillåter ni, bästa grefvinna Rabutin, at! jag konvojerar er till spelbordet?, Hade grefvinnan haft tusende händer, skulle bon lika ifrigt räckt dem alla åt Aronches al briljanter strålande hand, som hon: nu till honom Iramsträckte sin venstra. Det gällde för ett afundsvärdt företräde, att blifva förd och kurtiserad vf den rika nederländska prinsen och portugisiska wnbassadören. Penna afton öfverträffade Aronches sig i hofton och det finaste-galanteri, och hvem hade väl kunnat ana, att den var näst den sista han tillbragte i Wien. Liksom en smittsam sjukdom ofta genom lufen kommer öfver ett land, så sprides ett! elakt rykte i en stad och blir snart allmänt, utan att man vet hvarifrån och af hvem: det leder sitt ursprung. Redan d. 44 Augusti hviskade man iverallt i Wien: Något besynnerligt måste hafva förefallit. med grefve Hallweil Aronches gick obekymrad omkring och anade icke något om hviskningar. Den 12 Augusti befann markisen sig i kejsärens svit vid gudstjensten i en klosterkyrka. Ian märkte sjelf icke, att en särdeles köld hade inrädt, såväl ibland corps diplomatique som hos hofkavaljererne, emot portugisiske ambassadören; nen legationssekreteraren Pigneiro hade detta icke aindfallit. Vid hemfärden meddelade han markien denna iakttagelse. Ni drömmer, min herre, ade Aroneches, med hånfull stolthet. Blygsamt ortfor Pigneiro: Jag har goda ögon. Lika väl om jag för en stund sedan såg den ifrigt efterigtatle kuriren alfstiga vid ers exeellens palats, ika väl såg jag all man i kyrkan, så vidt möjist var, undvek vårt sällskap och lät oss stå enamme.n Kuriren var verkligen kommen, och medförde an rikedom i guld och vexlar. Markisens ansigte ifverfors al en skarp rodnad, under det han med ynbar förvirring. öppnade: brefyven från hemorten.