Aftonbladet – 18 december 1844, sida 3

SJELF MÖRDAREN, eller: den botade Kärleckssjukan. Balders Nanna tillegnadt.) En gång var jag kär som pocker — Tvi, det var en träkig tid! — Än jag smekte ömt mill Socker, Än vi gaabbades dervid. Hjertat stod alitjemnt i låga, Och när jag ej henne säg: Qvalde mig en faslig p Som förslappade min håg. Hon förbief och var mitt allt; Jag af lutter kärlek sva t. Släckte törsten blott med vatten Och låg vaken hela natten. Gud vet, hur jag kunde brinna — Gå och sucka likt on drul För en sådan Dalkaris-qvinna, Som var både arg och ful. Stor till vexten som en skuta, Munnen oförsvariigt bred, Gnällig, som en sprucken luta: — Var hon ofta fan så led! — Öfver sjukdom dagligt pip; Stundom skratt och stundom dlip, t jag uppe var i smöret: Retade jag bums humöret. Kärleken är blind, den token — Bet är ju en välkänd sak! Har man nappat först på kroken: Är man som ett lam så spak. Jag, i min förtjusning, glömde Hvarje fel och hvarje nyck ; För alt ä!skad bli — jag tömde Mången bitter pröfvodryck; Men till slut det bar åt skogs: Jag försätligen belogs, — Och åt hennes skämt — det platta Sqvailersystratne hörs skratta. Nu, jag — i förtviflan fa!len — Tänkte dränka mig förvisst; Sjelfmord är den gamla trallen Uti hvarje älskogstvist, Men jag Löriade besinna : Bäure är en do; gift, — Kanske hennes tår ska!l rinna Krokodilisktb på min grift. Straxt beställes Arsenik — Jag vill bli — perdus — ett lik! Puifret slogs i valtenglaset, — — Derpå tömde jag kalaset. På min bädd jag nu mig vände, Tyckte rummet gick omkring. Bäst jag låg — nåväl! — hvad hä Jo, — der blef ett satans spring ! Knipigt kändes mina plågor, Choleran jag säkert fält ; Doktorn kom, och gjorde frågor, Blef upplyst, — men smålog blott; Puifret präktig verkan haft. Jag kurerad blef med kraft; — För att slippa dödens marter Hade jag fått — — — Cremortarter! ermr. ,